Israel avslutar det gamla året i gammal god stil, genom att bomba invånarna i de ockuperade områdena - just nu Gazaremsan.
Ja, jag vet att det skjuts raketer mot Israel därifrån, men vem är förvånad över det! Personer jag har träffat som har besökt Gaza har berättat om vilket helvete det är. Och det beror på att Israel inte kan godkänna tanken på en palestinsk stat.
Naturligtvis måste även palestinierna och de angränsande arabländerna erkänna staten Israel, i den mån de ännu inte gjort det. Hur stort misstaget än var 1948 så får vi leva med det nu.
Men skulle du vilja bo på Gazaremsan?
måndag 29 december 2008
fredag 26 december 2008
Villa 2 Arsenal 2
Gastkramande!
Satt i en TV-soffa med en Arsenal-supporter och två mittemellan-personer och genomled 65 minuter, eller något, när Villa under första halvtimmen fullständigt förintade Arsenal - utan att kunna göra mål, och så gör Arsenal 1-0 på sin enda chans under första halvlek, och i början av andra gör de 2-0.
Jag är fullständigt förtvivlad och universum är beck mörkt.
Då fälls Agbonlahor och Gareth Barry slår stensäkert in straffen. "Han kommer att missa", sa olyckskorparna i soffan. "De har missat så många målchanser den här matchen att han är knäckt."
"Han sätter den", sa jag, för Gareth Barry har rutin och är en fantastisk straffläggare. Och han satte den!
Och tiden går, och 90 minuter går. Fyra minuters tillägg.
I 92:a minuten finns av någon anledning mittbacken Zat Knight uppe i anfall. (Han som redan före matchstart fick mig att tvivla på att Villa skulle kunna få något med sig från den här matchen. Och mycket riktigt, försvaret var en hönsgård.) Zat klipper till på halvvolley och bollen går i mål...
Jag skriker högt och länge i soffan. 2-2!
Så reser jag mig och lämnar rummet, vågar inte se de sista två och en halv minuterna.
Kommer ner på darriga ben. Vad blev det? Det blev 2-2.
Före match - innan jag såg laguppställningen - hade jag hopppats på seger. Men nu är jag själaglad för den poäng vi tog.
Pust!
Satt i en TV-soffa med en Arsenal-supporter och två mittemellan-personer och genomled 65 minuter, eller något, när Villa under första halvtimmen fullständigt förintade Arsenal - utan att kunna göra mål, och så gör Arsenal 1-0 på sin enda chans under första halvlek, och i början av andra gör de 2-0.
Jag är fullständigt förtvivlad och universum är beck mörkt.
Då fälls Agbonlahor och Gareth Barry slår stensäkert in straffen. "Han kommer att missa", sa olyckskorparna i soffan. "De har missat så många målchanser den här matchen att han är knäckt."
"Han sätter den", sa jag, för Gareth Barry har rutin och är en fantastisk straffläggare. Och han satte den!
Och tiden går, och 90 minuter går. Fyra minuters tillägg.
I 92:a minuten finns av någon anledning mittbacken Zat Knight uppe i anfall. (Han som redan före matchstart fick mig att tvivla på att Villa skulle kunna få något med sig från den här matchen. Och mycket riktigt, försvaret var en hönsgård.) Zat klipper till på halvvolley och bollen går i mål...
Jag skriker högt och länge i soffan. 2-2!
Så reser jag mig och lämnar rummet, vågar inte se de sista två och en halv minuterna.
Kommer ner på darriga ben. Vad blev det? Det blev 2-2.
Före match - innan jag såg laguppställningen - hade jag hopppats på seger. Men nu är jag själaglad för den poäng vi tog.
Pust!
måndag 22 december 2008
Visst ska vi fira jul - lagom!
Hur ska man fira jul?
Den frågan kan man ställa sig om man är utrustad med ett samvete som säger ifrån lite grann om nöden i världen; här sitter vi och vräker i oss (onyttig) julmat, tänder lampor och ljus för miljarder och köper julklappar för ännu mer, medan miljoner fattiga ligger och svälter och förnedrar sig på gatorna i tredje världen, typ.
Eller: här köper vi en massa prylar för miljarder, prylar som vi inte behöver - förmodligen slänger vi den gamla DVD-spelaren, XBoxen eller vad det nu är, fast den fungerar alldeles utmärkt - för att hålla uppe konsumtionshjulen och därmed öka miljöförstöringen i världen.
Och samtidigt: om inte hjulen snurrar, åtminstone någorlunda mycket, så blir resultatet massarbetslöshet och med den följer social misär och brottslighet, och inte gynnas tredje världen av att vi avstår från att köpa saker som kanske tillverkas där.
Och: visst måste vi väl unna oss lite extra så här under den mörka, dystra vintertiden. För vi vill ju trots allt må så bra som möjligt, och de svältande i Afrika svälter inte mindre för att vi går omkring och mår dåligt.
Ja, det är många frågor och vinklar på problemet. Lagom är bäst, heter det ibland och många tycker att det är töntigt. Men jag tror det ligger en hel del i det - köp lite julklappar till barnen, ät lite god mat (lagom mycket grönsaker, lagom mycket kött), tänd ett ljus eller två. Och skänk gärna en slant till dem som behöver, det finns många sätt att göra det.
Läste för övrigt i senaste ETC att Johan Ehrenberg vägrar ge till Rädda barnen (och någon annan organisation) eftersom dess VD eller någon tjänar miljoner. Han kallar det för välgörenhetsindustrin. Jag förstår vad han menar, men håller inte med honom. Jag skänker ändå. För den som får del av gåvan bryr sig inte om de där mellanhänderna, huvusaken att han/hon kan äta sig mätt ytterligare en dag.
Den frågan kan man ställa sig om man är utrustad med ett samvete som säger ifrån lite grann om nöden i världen; här sitter vi och vräker i oss (onyttig) julmat, tänder lampor och ljus för miljarder och köper julklappar för ännu mer, medan miljoner fattiga ligger och svälter och förnedrar sig på gatorna i tredje världen, typ.
Eller: här köper vi en massa prylar för miljarder, prylar som vi inte behöver - förmodligen slänger vi den gamla DVD-spelaren, XBoxen eller vad det nu är, fast den fungerar alldeles utmärkt - för att hålla uppe konsumtionshjulen och därmed öka miljöförstöringen i världen.
Och samtidigt: om inte hjulen snurrar, åtminstone någorlunda mycket, så blir resultatet massarbetslöshet och med den följer social misär och brottslighet, och inte gynnas tredje världen av att vi avstår från att köpa saker som kanske tillverkas där.
Och: visst måste vi väl unna oss lite extra så här under den mörka, dystra vintertiden. För vi vill ju trots allt må så bra som möjligt, och de svältande i Afrika svälter inte mindre för att vi går omkring och mår dåligt.
Ja, det är många frågor och vinklar på problemet. Lagom är bäst, heter det ibland och många tycker att det är töntigt. Men jag tror det ligger en hel del i det - köp lite julklappar till barnen, ät lite god mat (lagom mycket grönsaker, lagom mycket kött), tänd ett ljus eller två. Och skänk gärna en slant till dem som behöver, det finns många sätt att göra det.
Läste för övrigt i senaste ETC att Johan Ehrenberg vägrar ge till Rädda barnen (och någon annan organisation) eftersom dess VD eller någon tjänar miljoner. Han kallar det för välgörenhetsindustrin. Jag förstår vad han menar, men håller inte med honom. Jag skänker ändå. För den som får del av gåvan bryr sig inte om de där mellanhänderna, huvusaken att han/hon kan äta sig mätt ytterligare en dag.
lördag 20 december 2008
Helvetesdagen
Idag har det varit Stora Helvetesdagen.
Det är den dagen, som infaller före jul - och är alltmer helvetisk ju närmare jul den infaller - då man kastar sig ut för att inhandla alla julklappar och all julmat som man varje år vet att man skulle köpt långt tidigare.
Pust! Nu är den över. Julgran skulle också köpts men naturligtvis blev det också ett helvetes väder, med regn och blåst. Så granen är ännu inte inhandlad. Förhoppningsvis imorgon.
Det är den dagen, som infaller före jul - och är alltmer helvetisk ju närmare jul den infaller - då man kastar sig ut för att inhandla alla julklappar och all julmat som man varje år vet att man skulle köpt långt tidigare.
Pust! Nu är den över. Julgran skulle också köpts men naturligtvis blev det också ett helvetes väder, med regn och blåst. Så granen är ännu inte inhandlad. Förhoppningsvis imorgon.
fredag 19 december 2008
Romrussinet blir kvar
Såhär i juletider vankas det chokladaskar till höger och vänster.
Aladdin, klassikern (fast vissa föredrar den helblonda varianten Paradis), erbjuder ett smörgåsbord av läckerheter. Gräddnougaten, den stora, härliga, påstås vara de flestas favorit och - fast det tar emot att tillhöra den stora massan - jag är en av dess tillbedjare. Den försvinner snabbt ur kartongen, man kan se konturerna av var den har legat...
Vissa av sorterna blir alltid kvar, ligger där som effektiva stoppar och irritationsmoment för den som vill börja på det nedre lagret i dubbelasken. Hemma hos oss, och hos de flesta jag känner faktiskt, är det dels den sega franska nougaten, dels romrussinet och körsbäret i likör som ligger kvar där oönskade.
Sprit ska drickas, inte ätas!
Aladdin, klassikern (fast vissa föredrar den helblonda varianten Paradis), erbjuder ett smörgåsbord av läckerheter. Gräddnougaten, den stora, härliga, påstås vara de flestas favorit och - fast det tar emot att tillhöra den stora massan - jag är en av dess tillbedjare. Den försvinner snabbt ur kartongen, man kan se konturerna av var den har legat...
Vissa av sorterna blir alltid kvar, ligger där som effektiva stoppar och irritationsmoment för den som vill börja på det nedre lagret i dubbelasken. Hemma hos oss, och hos de flesta jag känner faktiskt, är det dels den sega franska nougaten, dels romrussinet och körsbäret i likör som ligger kvar där oönskade.
Sprit ska drickas, inte ätas!
onsdag 17 december 2008
Hej då H
Jag sysslar en smula med musik och har då inte kunnat undgå att komma i kontakt med tonen H, denna ton som, så vitt jag vet, endast finns i Sverige.
Nej, givetvis finns tonen överallt, men i den civiliserade världen heter den B - helt logiskt, eftersom den i skalan ligger mellan A och C.
Enligt legenden, och den har kanske rätt, var det en förvirrad munk som "översatte" fel när han skulle introducera skalan till detta land. Kanske var han sexuellt utsvulten och gick bara och tänkte på BeHå...
I vilket fall som helst tycker jag att det nu, just nu i denna stund, är dags att vi anpassar oss till resten av mänskligheten:
Kalla saker för deras rätta namn. En städerska är en städerska, och tonen mellan A och C ska heta B.
Halvtonen nedanför, den som den olycksalige munken döpte till B, är inget problem. Den heter Aiss när den är ett höjt A, och Bess när den är ett sänkt B. Klappat och klart!
Nej, givetvis finns tonen överallt, men i den civiliserade världen heter den B - helt logiskt, eftersom den i skalan ligger mellan A och C.
Enligt legenden, och den har kanske rätt, var det en förvirrad munk som "översatte" fel när han skulle introducera skalan till detta land. Kanske var han sexuellt utsvulten och gick bara och tänkte på BeHå...
I vilket fall som helst tycker jag att det nu, just nu i denna stund, är dags att vi anpassar oss till resten av mänskligheten:
Kalla saker för deras rätta namn. En städerska är en städerska, och tonen mellan A och C ska heta B.
Halvtonen nedanför, den som den olycksalige munken döpte till B, är inget problem. Den heter Aiss när den är ett höjt A, och Bess när den är ett sänkt B. Klappat och klart!
tisdag 16 december 2008
Rockin' around the Christmas tree?
Nej, det var det väl inte, när hela Skåne skakade till tidigt på tisdagsmorgonen.
För min del blev det en lätt surrealistisk upplevelse - jag förstod tämligen snabbt vad det var, eftersom jag upplevt jordbävningar rätt ordentligt när jag bodde i Östasien.
Nåväl, jag hade vaknat och behövde gå på toa. Knallade upp på övervåningen, för den där nere renoveras just nu, och började... ja, kissa. Och så kommer det här!
Och när man väl har börjat kissa, då kan man ju inte sluta så där utan vidare. Så där stod jag och kissade medan hela huset skakade runt omkring mig.
För min del blev det en lätt surrealistisk upplevelse - jag förstod tämligen snabbt vad det var, eftersom jag upplevt jordbävningar rätt ordentligt när jag bodde i Östasien.
Nåväl, jag hade vaknat och behövde gå på toa. Knallade upp på övervåningen, för den där nere renoveras just nu, och började... ja, kissa. Och så kommer det här!
Och när man väl har börjat kissa, då kan man ju inte sluta så där utan vidare. Så där stod jag och kissade medan hela huset skakade runt omkring mig.
fredag 12 december 2008
Religion på gott och ont
Religion är och har förmodligen alltid varit en del av samhället. Det är en företeelse som plockar fram såväl det bästa som det sämsta hos de troende.
Det finns många exempel på nästan ändlös humanism bland religiösa grupper; eldsjälar i små svenska församlingar som jobbar oförtröttligt med insamlingar för att hjälpa fattiga och utsatta barn i Östeuropa, Calcuttas ängel Moder Teresa, den fromme hindun Mahatma Gandhi. Det finns så klart fler exempel.
(Det är förstås möjligt, det vet man ju inte, att alla dessa människor hade gjort precis likadant även om de inte varit troende.)
Den andra sidan av saken innehåller tyvärr minst lika många exempel. Från kristendomens mörka förflutna kan man bara nämna ohyggligheter som den spanska inkvisitionen, förföljelserna mot kättarna och häxprocesserna.
I islamiska länder, idag, år 2008, stenas kvinnor för att de låtit sig bli våldtagna. De förvägras vanliga mänskliga rättigheter som skolgång, rösträtt och möjligheten att fritt röra sig ute på gator och torg utan att vira ett lakan om ansiktet.
Konflikter mellan olika religioner har förföljt människan genom historien. I modern tid kan nämnas som exempel Balkankriget, terrorns årtionden i Nordirland, de ständiga skärmytslingarna mellan Indien och Pakistan, samt den till synes olösliga konflikten i Mellanöstern.
Dessa konflikter handlar dock om mycket mer än religion, nämligen om makt och pengar. Stridigheterna i Nordirland gällde således inte vilken tro människorna skulle ha, utan det faktum att de protestantiska grupperna var en liten styrande elit (en position de skaffat sig under 1800-talet, när de anlände från England och Skottland).
Icke desto mindre finns religionen och religiösa dogmer med i bilden, och det är detta som är det mest ofattbara och stupida. Det borde aldrig någonsin kunna bli en konflikt mellan två människor, två stater eller två folk om religion. För religion är, och måste få vara, något personligt. Om du låter mig ha min tro, så låter jag dig ha din. Det är egentligen inte svårare än så.
Men samtidigt, om din dotter gärna vill slänga ifrån sig lakanet hon tvingas ha runt ansiktet, och om hon vill inleda ett kärleksförhållande med min son, så måste du låta henne göra det. För det är hennes ensak, ingen annans!
Det finns många exempel på nästan ändlös humanism bland religiösa grupper; eldsjälar i små svenska församlingar som jobbar oförtröttligt med insamlingar för att hjälpa fattiga och utsatta barn i Östeuropa, Calcuttas ängel Moder Teresa, den fromme hindun Mahatma Gandhi. Det finns så klart fler exempel.
(Det är förstås möjligt, det vet man ju inte, att alla dessa människor hade gjort precis likadant även om de inte varit troende.)
Den andra sidan av saken innehåller tyvärr minst lika många exempel. Från kristendomens mörka förflutna kan man bara nämna ohyggligheter som den spanska inkvisitionen, förföljelserna mot kättarna och häxprocesserna.
I islamiska länder, idag, år 2008, stenas kvinnor för att de låtit sig bli våldtagna. De förvägras vanliga mänskliga rättigheter som skolgång, rösträtt och möjligheten att fritt röra sig ute på gator och torg utan att vira ett lakan om ansiktet.
Konflikter mellan olika religioner har förföljt människan genom historien. I modern tid kan nämnas som exempel Balkankriget, terrorns årtionden i Nordirland, de ständiga skärmytslingarna mellan Indien och Pakistan, samt den till synes olösliga konflikten i Mellanöstern.
Dessa konflikter handlar dock om mycket mer än religion, nämligen om makt och pengar. Stridigheterna i Nordirland gällde således inte vilken tro människorna skulle ha, utan det faktum att de protestantiska grupperna var en liten styrande elit (en position de skaffat sig under 1800-talet, när de anlände från England och Skottland).
Icke desto mindre finns religionen och religiösa dogmer med i bilden, och det är detta som är det mest ofattbara och stupida. Det borde aldrig någonsin kunna bli en konflikt mellan två människor, två stater eller två folk om religion. För religion är, och måste få vara, något personligt. Om du låter mig ha min tro, så låter jag dig ha din. Det är egentligen inte svårare än så.
Men samtidigt, om din dotter gärna vill slänga ifrån sig lakanet hon tvingas ha runt ansiktet, och om hon vill inleda ett kärleksförhållande med min son, så måste du låta henne göra det. För det är hennes ensak, ingen annans!
torsdag 11 december 2008
Kajsa ska vara blond!
Jag är upprörd.
Ser en bild på Metro av Kajsa Bergkvist, i samband med artikeln om att hon lämnar sitt jobb på Carnegie efter bara två månader. En bild på Kajsa... och där tittar en mörkhårig tjej på mig!
Jo, jag kan se i ansiktet att det faktiskt är Kajsa, vår före detta höjdhopparhjältinna. Men, för helvete... hon ska vara blond! (Kan det möjligen vara så att hon rekommenderades att bli mörkhårig för att passa in på skumraskföretaget Carnegie...? Nej, det var ett skämt.)
Missförstå mig inte, jag har inget emot mörkhåriga kvinnor, inte alls. Ta bara Alicia Keys, till exempel. Klart hon ska vara svarthårig, allt annat vore förskräckligt.
Men Kajsa ska vara blond. Liksom Jessica Almenäs.
Nu har jag rutit klart för idag.
Ser en bild på Metro av Kajsa Bergkvist, i samband med artikeln om att hon lämnar sitt jobb på Carnegie efter bara två månader. En bild på Kajsa... och där tittar en mörkhårig tjej på mig!
Jo, jag kan se i ansiktet att det faktiskt är Kajsa, vår före detta höjdhopparhjältinna. Men, för helvete... hon ska vara blond! (Kan det möjligen vara så att hon rekommenderades att bli mörkhårig för att passa in på skumraskföretaget Carnegie...? Nej, det var ett skämt.)
Missförstå mig inte, jag har inget emot mörkhåriga kvinnor, inte alls. Ta bara Alicia Keys, till exempel. Klart hon ska vara svarthårig, allt annat vore förskräckligt.
Men Kajsa ska vara blond. Liksom Jessica Almenäs.
Nu har jag rutit klart för idag.
onsdag 10 december 2008
Tid för ide
Visst hade det varit skönt att bara kura ihop sig i en varm vrå och låta de närmaste fyra månaderna fortgå för sig själv där ute. Men jakten på det nödvändiga levebrödet tillåter oss inte att undkomma vintern så lätt.
Klädd i mössa och vantar (ja, och allt det vanliga förstås) stävar man iväg till jobbet på mornarna.
Inte särskilt sexigt, kanske, detta överdimensionerade klädbylte. Men sexig får man vara på sommarhalvåret. Vintern ska bara överlevas.
Klädd i mössa och vantar (ja, och allt det vanliga förstås) stävar man iväg till jobbet på mornarna.
Inte särskilt sexigt, kanske, detta överdimensionerade klädbylte. Men sexig får man vara på sommarhalvåret. Vintern ska bara överlevas.
måndag 8 december 2008
94:e minuten!!!
Neej! skrek jag, när jag slog på text-TV (jag anser mig inte längre ha råd med Canal +), när jag trodde att matchen var slut; visste ju att Villa haft ledningen både med 1-0 och med 2-1. Nu stod där 2-2, Everton hade gjort ett sent mål.
Jaha, tänkte jag. Då ger vi bort en match på övertid IGEN. Det har liksom hänt förut...
Och så, framför mina ögon, blinkar text-TV-skärmen till och det kommer upp: 2-3. Villa har mirakulöst tagit ledningen ännu en gång. Men blås av då! vrålar jag i soffan. Och domaren blåser av.
Vilken dramatik!
Jaha, tänkte jag. Då ger vi bort en match på övertid IGEN. Det har liksom hänt förut...
Och så, framför mina ögon, blinkar text-TV-skärmen till och det kommer upp: 2-3. Villa har mirakulöst tagit ledningen ännu en gång. Men blås av då! vrålar jag i soffan. Och domaren blåser av.
Vilken dramatik!
Tidig Lucia - och röd opposition?
Igår var det söndag - söndagen före Lucia, för att vara exakt. Luciadagen infaller ju den 13:e, nu på lördag.
Ändå är dagens tidning full av bilder och texter från Luciakröning på varje liten ort.
Varför? Varför kröna Lucia nästan en vecka för tidigt? I så fall behöver vi ju inte vänta till den 24:e med att fira jul. Vi kan ju ta det den 18:e!
Den politiska oppositionen har tråcklat ihop sig för att bilda ett alternativ till sittande regering - efter modell av just denna regering. Ska det fungera två gånger, tro?
Intressant att vänsterpartiet ingår. Kan bara hoppas att Lars Ohly inte tvingades sälja hela sin själ för att få vara med och leka. Det tramsiga EU-motståndet kan han gott ge upp, men det är viktigt att han får vara med och bestämma den ekonomiska politiken. Det är den som är skillnaden mellan höger och vänster.
Och Mona Sahlin och miljöpartisterna är ju egentligen inget annat än reservborgare...
Ändå är dagens tidning full av bilder och texter från Luciakröning på varje liten ort.
Varför? Varför kröna Lucia nästan en vecka för tidigt? I så fall behöver vi ju inte vänta till den 24:e med att fira jul. Vi kan ju ta det den 18:e!
Den politiska oppositionen har tråcklat ihop sig för att bilda ett alternativ till sittande regering - efter modell av just denna regering. Ska det fungera två gånger, tro?
Intressant att vänsterpartiet ingår. Kan bara hoppas att Lars Ohly inte tvingades sälja hela sin själ för att få vara med och leka. Det tramsiga EU-motståndet kan han gott ge upp, men det är viktigt att han får vara med och bestämma den ekonomiska politiken. Det är den som är skillnaden mellan höger och vänster.
Och Mona Sahlin och miljöpartisterna är ju egentligen inget annat än reservborgare...
torsdag 4 december 2008
Den dagliga skärselden
Mat. Tre gånger om dagen kräver våra kroppar intag av näring (och allt annat skräp som finns i våra födoämnen). Detta är vardagens största förbannelse.
Missförstå mig inte. Jag tycker om mat. Och jag tycker om att umgås med familj och vänner vid matbordet, dricka något gott till maten och ta sin tid där.
MEN...
innan man kan sätta sig till bords och avnjuta vad som där finns, så tvingas man gå igenom en skärseld av beslut och handlingar; maten ska lagas till, och dessförinnan ska den inhandlas. (Efter maten ska det diskas, men det är en petitess i sammanhanget.)
Innan maten kan lagas till, ja innan den ens kan inhandlas, så måste man genom det där första, fruktansvärt jobbiga steget: fatta beslut om vad man ska äta. Tre gånger om dagen, sju dagar i veckan, 52 veckor om året måste man komma på något. Och det är skitjobbigt!
När jag bodde i Östasien för cirka tio år sedan löste jag det problemet, eller huvuddelen av det nämligen middagsmålet, på ett mycket... praktiskt sätt.
Jag hade fem matställen i närheten av min arbetsplats. Varje måndag gick jag till ett av dem och åt en speciell maträtt, varje tisdag åt jag en annan speciell rätt på ett annat matställe, och så vidare. Underbart!
Men här "hemma" går inte det, för man kan inte lita på att samma ställe serverar samma maträtt samma veckodag. Dessutom är det mycket dyrare att äta ute här. Suck.
Missförstå mig inte. Jag tycker om mat. Och jag tycker om att umgås med familj och vänner vid matbordet, dricka något gott till maten och ta sin tid där.
MEN...
innan man kan sätta sig till bords och avnjuta vad som där finns, så tvingas man gå igenom en skärseld av beslut och handlingar; maten ska lagas till, och dessförinnan ska den inhandlas. (Efter maten ska det diskas, men det är en petitess i sammanhanget.)
Innan maten kan lagas till, ja innan den ens kan inhandlas, så måste man genom det där första, fruktansvärt jobbiga steget: fatta beslut om vad man ska äta. Tre gånger om dagen, sju dagar i veckan, 52 veckor om året måste man komma på något. Och det är skitjobbigt!
När jag bodde i Östasien för cirka tio år sedan löste jag det problemet, eller huvuddelen av det nämligen middagsmålet, på ett mycket... praktiskt sätt.
Jag hade fem matställen i närheten av min arbetsplats. Varje måndag gick jag till ett av dem och åt en speciell maträtt, varje tisdag åt jag en annan speciell rätt på ett annat matställe, och så vidare. Underbart!
Men här "hemma" går inte det, för man kan inte lita på att samma ställe serverar samma maträtt samma veckodag. Dessutom är det mycket dyrare att äta ute här. Suck.
onsdag 3 december 2008
Ljus i mörkret
Kära dagbok... förlåt, blogg.
Det är tre veckor kvar till jul. Det är mörkt när man går upp, mörkt när man åker till jobbet och mörkt när man kommer hem. En gång i veckan - på helgen - får man ta en runda i trädgården och se om den finns kvar.
Men... vi har åtminstone klarat av Det Lilla Helvetet, den period som infaller från mitten av oktober fram till första advent. Nu har vi några glada veckor framför oss med ljus, Lucia, tomten och ledighet! Sen, den 7 januari, börjar Det Stora Helvetet, som varar fram till i slutet av mars, början av april någonting. Men det talar vi inte om nu.
Fast jag tycker det borde vara en mänsklig rättighet, åtminstone om man bor i denna fördömda del av världen, att få sova till halvåtta, minst.
På lördag ska jag dricka glögg och äta något gott... ja, på tal om mat, imorgon tänker jag utgjuta mig på denna blogg om vardagslivets största plåga: Mat.
Det är tre veckor kvar till jul. Det är mörkt när man går upp, mörkt när man åker till jobbet och mörkt när man kommer hem. En gång i veckan - på helgen - får man ta en runda i trädgården och se om den finns kvar.
Men... vi har åtminstone klarat av Det Lilla Helvetet, den period som infaller från mitten av oktober fram till första advent. Nu har vi några glada veckor framför oss med ljus, Lucia, tomten och ledighet! Sen, den 7 januari, börjar Det Stora Helvetet, som varar fram till i slutet av mars, början av april någonting. Men det talar vi inte om nu.
Fast jag tycker det borde vara en mänsklig rättighet, åtminstone om man bor i denna fördömda del av världen, att få sova till halvåtta, minst.
På lördag ska jag dricka glögg och äta något gott... ja, på tal om mat, imorgon tänker jag utgjuta mig på denna blogg om vardagslivets största plåga: Mat.
söndag 30 november 2008
Ett jävla sätt
Nu är det dags för en ny djupdykning i filosofins ocean. Världsproblem är till för att lösas. Så sätt fast säkerhetsbältet så kör vi!
Jag brukar säga att jag tror på allt - utom astrologi. (Fast jag kan inte låta bli att notera hur väldigt typisk jungfru jag själv är...)
Men det finns en annan sak jag inte heller tror på: Djävulen.
Djävulens existens strider mot min logik. Min världsbild bygger på en intelligent Skapare. Och om Djävulen finns, så måste han i så fall ha skapats av Skaparen, och då är han ju onekligen betydligt mindre mäktig än denne, och borde vara ett lätt byte. Om det inte är så, förstås, att det är Djävulen som är Skaparen - men det låter osannolikt. Skulle Den Onde kunna skapa något så underbart vackert som vår värld och dess invånare? Knappast.
Men... om där finns två makter, då? En (god) Skapare, och en djävul? Från början, då, eller? I så fall, varför inte tre, eller fyra? Nej, det köper jag inte.
Jag tror att alla de onda handlingar som utförs, utförs av människor vars andliga utveckling är mer eller mindre begränsad. Det klarar de utan en djävul. Ondska är helt enkelt brist på godhet, på andlig utveckling.
Dock har jag ett litet problem med företeelser som poltergeistfenomen och voodookraft. Ja, jag måste ju tro på dem, eftersom jag tror på allt!
Är det inte Djävulen som åkallas av voodoomästaren och som utför de önskade illgärningarna?
Eftersom jag inte tror på Djävulen måste jag svara nej. Så vad/vem är det då?
Än en gång, det är människorna själva, i det här fallet voodoomästaren - eller, i poltergeistens fall, en död människa, ett spöke. Men hur kan dessa ha sådana enorma krafter, sådan makt? För makt av det slaget borde ju vara förbehållen högt utvecklade individer/själar. Och en högt utvecklad själ borde inte vara ond...
Yin och yang-symbolen kommer än en gång till min hjälp. Den lilla svarta fläcken i den vita halvan: ondskan hos en högt utvecklad individ. Och här tar min förklaring slut för tillfället, med frågan:Hur högt upp kan en sådan själ nå och fortfarande vara delvis ond?
Jag brukar säga att jag tror på allt - utom astrologi. (Fast jag kan inte låta bli att notera hur väldigt typisk jungfru jag själv är...)
Men det finns en annan sak jag inte heller tror på: Djävulen.
Djävulens existens strider mot min logik. Min världsbild bygger på en intelligent Skapare. Och om Djävulen finns, så måste han i så fall ha skapats av Skaparen, och då är han ju onekligen betydligt mindre mäktig än denne, och borde vara ett lätt byte. Om det inte är så, förstås, att det är Djävulen som är Skaparen - men det låter osannolikt. Skulle Den Onde kunna skapa något så underbart vackert som vår värld och dess invånare? Knappast.
Men... om där finns två makter, då? En (god) Skapare, och en djävul? Från början, då, eller? I så fall, varför inte tre, eller fyra? Nej, det köper jag inte.
Jag tror att alla de onda handlingar som utförs, utförs av människor vars andliga utveckling är mer eller mindre begränsad. Det klarar de utan en djävul. Ondska är helt enkelt brist på godhet, på andlig utveckling.
Dock har jag ett litet problem med företeelser som poltergeistfenomen och voodookraft. Ja, jag måste ju tro på dem, eftersom jag tror på allt!
Är det inte Djävulen som åkallas av voodoomästaren och som utför de önskade illgärningarna?
Eftersom jag inte tror på Djävulen måste jag svara nej. Så vad/vem är det då?
Än en gång, det är människorna själva, i det här fallet voodoomästaren - eller, i poltergeistens fall, en död människa, ett spöke. Men hur kan dessa ha sådana enorma krafter, sådan makt? För makt av det slaget borde ju vara förbehållen högt utvecklade individer/själar. Och en högt utvecklad själ borde inte vara ond...
Yin och yang-symbolen kommer än en gång till min hjälp. Den lilla svarta fläcken i den vita halvan: ondskan hos en högt utvecklad individ. Och här tar min förklaring slut för tillfället, med frågan:Hur högt upp kan en sådan själ nå och fortfarande vara delvis ond?
torsdag 27 november 2008
Ax'lmakt?
Ax'l Rose (som egentligen heter något helt annat förstås) är/var sångare i bandet som heter/hette Guns N' Roses. Ja, snedstrecken är faktiskt befogade - sedan mer än tio år tillbaka är det bara Ax'l kvar av de medlemmar som gjorde bandet känt (och ökänt, förvisso).
För Guns N' Roses blev tyvärr lika kända för sitt vilda leverne och inre splittringar som för sin musik. Storhetstiden hade bandet i slutet av 80-talet och början av 90-talet.
Om Ax'l som sångare kan man, om man är välvillig, säga att hans röst är personlig...
Nu har dock "bandet", det vill säga Ax'l och några nya kompisar, släppt den skiva som det talats om ända sen någon gång i slutet av förra årtusendet, Chinese Democracy. Och... den har lyckats! Den har lyckats reta upp banditregeringen i Peking, och därmed får man ju faktiskt erkänna att Ax'l Rose åtminstone gjort något positivt i sitt liv.
På dom så de blooar, Ax'l!
För Guns N' Roses blev tyvärr lika kända för sitt vilda leverne och inre splittringar som för sin musik. Storhetstiden hade bandet i slutet av 80-talet och början av 90-talet.
Om Ax'l som sångare kan man, om man är välvillig, säga att hans röst är personlig...
Nu har dock "bandet", det vill säga Ax'l och några nya kompisar, släppt den skiva som det talats om ända sen någon gång i slutet av förra årtusendet, Chinese Democracy. Och... den har lyckats! Den har lyckats reta upp banditregeringen i Peking, och därmed får man ju faktiskt erkänna att Ax'l Rose åtminstone gjort något positivt i sitt liv.
På dom så de blooar, Ax'l!
onsdag 26 november 2008
Det gör ont, det gör ont...
... eller hur hon sjöng, Lena Ph.
Jag har nyss (två dagar sen) blivit opererad. Ljumskbråck. Sånt som män får om de har fel gener.
En liten operation i det stora hela, men dock, och med en konvalescenstid som jag just är mitt uppe i.
Jag fick inte lämna sjukhuset förrän den goda personalen förvissat sig om att jag kunde kissa. Det kunde jag ganska omgående. Men de sa ingenting om att b-a-j-s-a! Där satt jag, i hemmet, på toastolen... en gång, två gånger, tre gånger... och vågade inte krysta. Det gjorde ont, men framför allt var jag dödsförskräckt för att hela såret skulle fläkas upp och tusentals liter blod skulle välla ut över toagolvet. Så igår eftermiddag, då tydligen tillräckligt mycket... ja, hade samlats, då kom det, nästan av sig själv. Puh! Ett litet steg för mänskligheten men ett stort steg för den här mannen, eller hur det var Neil Armstrong inte sa.
Och jag kunde aldrig tänka mig så mycket man använder sin buk till. Krysta, javisst, det ligger väl nära till hands. Men hosta, nysa, harkla sig? Är det inte halsen? Tusan heller! Och ta på ett par strumpor. Jeepers creepers vad det kan göra ont!
Jag tror jag har fått en liten aning om hur kvinnor har det när de förlösts med kejsarsnitt...
Jag har nyss (två dagar sen) blivit opererad. Ljumskbråck. Sånt som män får om de har fel gener.
En liten operation i det stora hela, men dock, och med en konvalescenstid som jag just är mitt uppe i.
Jag fick inte lämna sjukhuset förrän den goda personalen förvissat sig om att jag kunde kissa. Det kunde jag ganska omgående. Men de sa ingenting om att b-a-j-s-a! Där satt jag, i hemmet, på toastolen... en gång, två gånger, tre gånger... och vågade inte krysta. Det gjorde ont, men framför allt var jag dödsförskräckt för att hela såret skulle fläkas upp och tusentals liter blod skulle välla ut över toagolvet. Så igår eftermiddag, då tydligen tillräckligt mycket... ja, hade samlats, då kom det, nästan av sig själv. Puh! Ett litet steg för mänskligheten men ett stort steg för den här mannen, eller hur det var Neil Armstrong inte sa.
Och jag kunde aldrig tänka mig så mycket man använder sin buk till. Krysta, javisst, det ligger väl nära till hands. Men hosta, nysa, harkla sig? Är det inte halsen? Tusan heller! Och ta på ett par strumpor. Jeepers creepers vad det kan göra ont!
Jag tror jag har fått en liten aning om hur kvinnor har det när de förlösts med kejsarsnitt...
söndag 23 november 2008
Klart grabben ska ha lön
En hedervärd man, eller bara en generad man som vill slippa bli manglad i media?
I vilket fall som helst var det lika överraskande som positivt att Lars G Nordström, Postens vd, igår reagerade efter den kritikstorm som följt på avslöjandet om hans gigantiska lön. Ja, Lars G överreagerade faktiskt - han vill inte ha någon lön alls!
Nåja, rent praktiskt spelar det ju ingen roll för honom. Han lär inte svälta, med sin pension från förra jobbet kommer han att kunna leva gott resten av livet oavsett om han tjänar en krona mer. Men det är klart att han ska ha lön om han gör ett jobb - en rimlig chefslön, säg, dubbelt så mycket som "tjejerna på golvet", om ni minns Mona Sahlins gamla favorituttryck. Den där mångmiljonpensionen känns betydligt mer tveksam.
I vilket fall som helst var det lika överraskande som positivt att Lars G Nordström, Postens vd, igår reagerade efter den kritikstorm som följt på avslöjandet om hans gigantiska lön. Ja, Lars G överreagerade faktiskt - han vill inte ha någon lön alls!
Nåja, rent praktiskt spelar det ju ingen roll för honom. Han lär inte svälta, med sin pension från förra jobbet kommer han att kunna leva gott resten av livet oavsett om han tjänar en krona mer. Men det är klart att han ska ha lön om han gör ett jobb - en rimlig chefslön, säg, dubbelt så mycket som "tjejerna på golvet", om ni minns Mona Sahlins gamla favorituttryck. Den där mångmiljonpensionen känns betydligt mer tveksam.
fredag 21 november 2008
Göran, jag är europé!
Det finns inga européer, skriver Göran Greider i en debattartikel där han riktar kritik mot Lissabonfördraget och planerna på att knyta EU-länderna närmare varandra.
Fel, Göran. Det finns minst en europé: jag!
Jag känner mig lika mycket hemma i, säg, Iraklion på Kreta eller i Dublin i Irland, som i Göteborg eller... hemska tanke, Stockholm. (Finns det någon mentalt kyligare plats på jorden?)
Jag håller ofta med Göran Greider i vad han skriver, men inte när det gäller Europafrågan. Det är också en svensk egenhet att vänstermänniskor är motståndare till unionen. I andra länder är det mest nationalister på högerflanken som motarbetar samarbetet mellan oss européer.
Att vara mot EU med motiveringen att ett tätare Europasamarbete hotar svenska strävanden att minska klyftorna mellan rik och fattig håller inte, menar jag. Idag är hela världen sammankopplad, inte minst ekonomiskt, vare sig man vill det eller inte. Att då som ett litet land ensamt kämpa för ökad jämlikhet är ganska dödfött. Mycket bättre då att alla radikala krafter i Europa tillsammans kämpar för detta mål - då har vi en chans att lyckas. För det är väl inte bara de sämre lottade i Sverige som vi bryr oss om?
Fel, Göran. Det finns minst en europé: jag!
Jag känner mig lika mycket hemma i, säg, Iraklion på Kreta eller i Dublin i Irland, som i Göteborg eller... hemska tanke, Stockholm. (Finns det någon mentalt kyligare plats på jorden?)
Jag håller ofta med Göran Greider i vad han skriver, men inte när det gäller Europafrågan. Det är också en svensk egenhet att vänstermänniskor är motståndare till unionen. I andra länder är det mest nationalister på högerflanken som motarbetar samarbetet mellan oss européer.
Att vara mot EU med motiveringen att ett tätare Europasamarbete hotar svenska strävanden att minska klyftorna mellan rik och fattig håller inte, menar jag. Idag är hela världen sammankopplad, inte minst ekonomiskt, vare sig man vill det eller inte. Att då som ett litet land ensamt kämpa för ökad jämlikhet är ganska dödfött. Mycket bättre då att alla radikala krafter i Europa tillsammans kämpar för detta mål - då har vi en chans att lyckas. För det är väl inte bara de sämre lottade i Sverige som vi bryr oss om?
onsdag 19 november 2008
En duktig man
Tänk vad duktig han måste vara, Lars G Nordström, verkställande direktör på Posten. Han måste ju definitivt vara en sådär 30, 40, 50 gånger duktigare än oss andra. Hans månadslön ligger på 900 000 kronor.
Och om Lars G Nordström nu ändå inte skulle ha råd att äta sina tre mål mat om dagen, betala sin hyra eller amorteringar, och köpa lite kläder att ha på kroppen, så får han fem miljoner (5000000) kronor i pension varje år - som tack för att han suttit på chefstjänst på Nordea tidigare.
Grattis, Lars. Och så här i nedskärningstider: hoppas du sover gott på nätterna!
Och om Lars G Nordström nu ändå inte skulle ha råd att äta sina tre mål mat om dagen, betala sin hyra eller amorteringar, och köpa lite kläder att ha på kroppen, så får han fem miljoner (5000000) kronor i pension varje år - som tack för att han suttit på chefstjänst på Nordea tidigare.
Grattis, Lars. Och så här i nedskärningstider: hoppas du sover gott på nätterna!
tisdag 18 november 2008
Arbete mot brott
Arbete borde vara en mänsklig rättighet. Och skyldighet!
Nej, jag är personligen inte alls särskilt beroende av att arbeta. Jag har gott om saker att ta mig för ändå som lätt skulle fylla min tid - positiva saker, som musik, måleri, bloggande (!), joggning, lite nätt trädgårdsarbete, för att bara nämna något. Jag arbetar mest för att det är ett sätt att försörja sig. Visst, jag har även trevliga kollegor - och ett bra arbete också - så det är ingen plåga att gå till jobbet.
Men anledningen till att arbete borde vara en skyldighet, såväl som en rättighet, är de drivor med, framför allt, unga män som går utan jobb och, till synes, utan meningsfull sysselsättning. Dessa unga män vill ha allt som andra (unga män) som har jobb har - och det kan man kanske förstå.
När dessa unga män inte på vedertaget sätt kan skaffa sig det de vill ha, skaffar de det på annat sätt, nämligen genom att stjäla eller råna. Om de inte lyckas med det, så försöker de åtminstone skaffa sig vad de kallar respekt, genom att misshandla folk.
En (ung) man som befinner sig på sitt arbete rånar inte eller misshandlar någon. Om han ska stiga upp klockan sex på morgonen för att vara på jobbet en timme senare, så är han heller inte ute på nätterna och rånar eller misshandlar folk.
Naturligtvis kan han teoretiskt sett använda helgen till att råna och misshandla folk, men när han har fått sin lön och, förmodligen, mår hyfsat bra mentalt, minskar utan tvekan hans benägenhet att ställa till det för sig.
Alla skulle må bättre och på sikt skulle det givetvis också bli en samhällsekonomisk vinst; bara att slippa alla polisutredningar, ambulanstransporter, sjukskrivningar för offren och annat som följer på brottslighet.
Vem ska anställa alla dessa personer då? Ja, det finns olika modeller. Alla bygger mer eller mindre på tvång, det vill säga socialism. Men det är väl för fan inget problem!
Nej, jag är personligen inte alls särskilt beroende av att arbeta. Jag har gott om saker att ta mig för ändå som lätt skulle fylla min tid - positiva saker, som musik, måleri, bloggande (!), joggning, lite nätt trädgårdsarbete, för att bara nämna något. Jag arbetar mest för att det är ett sätt att försörja sig. Visst, jag har även trevliga kollegor - och ett bra arbete också - så det är ingen plåga att gå till jobbet.
Men anledningen till att arbete borde vara en skyldighet, såväl som en rättighet, är de drivor med, framför allt, unga män som går utan jobb och, till synes, utan meningsfull sysselsättning. Dessa unga män vill ha allt som andra (unga män) som har jobb har - och det kan man kanske förstå.
När dessa unga män inte på vedertaget sätt kan skaffa sig det de vill ha, skaffar de det på annat sätt, nämligen genom att stjäla eller råna. Om de inte lyckas med det, så försöker de åtminstone skaffa sig vad de kallar respekt, genom att misshandla folk.
En (ung) man som befinner sig på sitt arbete rånar inte eller misshandlar någon. Om han ska stiga upp klockan sex på morgonen för att vara på jobbet en timme senare, så är han heller inte ute på nätterna och rånar eller misshandlar folk.
Naturligtvis kan han teoretiskt sett använda helgen till att råna och misshandla folk, men när han har fått sin lön och, förmodligen, mår hyfsat bra mentalt, minskar utan tvekan hans benägenhet att ställa till det för sig.
Alla skulle må bättre och på sikt skulle det givetvis också bli en samhällsekonomisk vinst; bara att slippa alla polisutredningar, ambulanstransporter, sjukskrivningar för offren och annat som följer på brottslighet.
Vem ska anställa alla dessa personer då? Ja, det finns olika modeller. Alla bygger mer eller mindre på tvång, det vill säga socialism. Men det är väl för fan inget problem!
måndag 17 november 2008
Den mest spännande resan
En mig närstående person har fått sin dödsdom. Han har cancer och kommer att leva ett antal månader till, hur många vet förstås inte ens läkarna.
Sådant får mig att tänka på döden. (Ni som läst min blogg tidigare vet att det inte är första gången jag tänker på den.)
Döden, den där obehagliga följeslagaren som följer med oss hela livet; länge är han på ganska betryggande avstånd, men då och då, och i allt högre grad ju längre vi lever, närmar han sig. Döden är som vår skugga, vi blir aldrig av med den. Den är en del av oss - den ena halvan av vår existens, Livet är den andra.
Där har vi symboliken från yin och yang igen: inuti den vita halvan finns en svart fläck, det är Döden som gör sig påmind, till exempel när någon vi bryr oss om går bort eller närmar sig slutet. Men vad är då den vita fläcken inuti den svarta halvan? Jag tror att den är vår själ, vår odödliga själ som finns kvar när vi trätt in i dödsriket.
Jag älskar att resa. Jag tror att jag skulle kunna tillbringa 90 procent av min tid på resande fot; se nya platser, träffa nya människor, få nya upplevelser. Det är livet! Och jag kan se på döden - åtminstone idag, när jag så vitt jag vet inte själv står i omedelbar närhet av den - som en resa, och inte vilken liten plutteresa som helst, utan den mest spännande av alla resor.
Jag kan se hur jag far iväg, bort från jorden, bort från solsystemet, ut i det oändliga... Men inte, menar jag, försedd med enbart en enkel biljett. Jag kommer tillbaka. Någon gång.
Sådant får mig att tänka på döden. (Ni som läst min blogg tidigare vet att det inte är första gången jag tänker på den.)
Döden, den där obehagliga följeslagaren som följer med oss hela livet; länge är han på ganska betryggande avstånd, men då och då, och i allt högre grad ju längre vi lever, närmar han sig. Döden är som vår skugga, vi blir aldrig av med den. Den är en del av oss - den ena halvan av vår existens, Livet är den andra.
Där har vi symboliken från yin och yang igen: inuti den vita halvan finns en svart fläck, det är Döden som gör sig påmind, till exempel när någon vi bryr oss om går bort eller närmar sig slutet. Men vad är då den vita fläcken inuti den svarta halvan? Jag tror att den är vår själ, vår odödliga själ som finns kvar när vi trätt in i dödsriket.
Jag älskar att resa. Jag tror att jag skulle kunna tillbringa 90 procent av min tid på resande fot; se nya platser, träffa nya människor, få nya upplevelser. Det är livet! Och jag kan se på döden - åtminstone idag, när jag så vitt jag vet inte själv står i omedelbar närhet av den - som en resa, och inte vilken liten plutteresa som helst, utan den mest spännande av alla resor.
Jag kan se hur jag far iväg, bort från jorden, bort från solsystemet, ut i det oändliga... Men inte, menar jag, försedd med enbart en enkel biljett. Jag kommer tillbaka. Någon gång.
torsdag 13 november 2008
Obamas nya bostad
Ni vet väl att den nye amerikanske presidenten inte ska bo i Vita huset.
Han ska bo i en Barack!
:-)
Han ska bo i en Barack!
:-)
onsdag 12 november 2008
Fläckar i himlen?
Dagens text tar oss till tidigare outforskad mark - outforskad för mig i alla fall. Så sätt på säkerhetsbältena, kära läsare, och häng med ut från cyberrymden!
Jag brukar hävda att det finns två platser; två tillstånd; två... verkligheter. Himlen och Helvetet. Eller, med annat språkbruk, Nirvana och Sansara. Och nu avdramatiserar vi dem lite och skriver dem med liten bokstav: himlen och helvetet, respektive nirvana och sansara.
Vi kan kanske vara överens, brukar jag fortsätta med att säga, att vi inte lever i nirvana. Således är det i sansara vi dväljs. Med andra ord, i helvetet.
Nu kommer nästa steg i den här kosmiska raketen.
Ibland kan det ju, här i helvetet, kännas nästan himmelskt skönt. När du träffar den du älskar, när du sitter med en kall öl och betraktar din nyklippta gräsmatta, när Villa slår Chelsea med 2-0 (ja, det hände faktiskt förra säsongen).
Vad beror då detta på? Är vi då inte i sansara/helvetet?
Jo, lugn, det är vi visst.
Titta på yin-yangsymbolen, cirkeln med den böljande linjen mellan de två halvorna. Yin och yang står traditionellt inte för ont eller gott, utan är två delar av verkligheten som kompletterar varandra; dag och natt, man och kvinna, sommar och vinter, och så vidare.
Titta lite mer noggrant på symbolen, så ser du att inne i den mörka halvan finns en liten ljus cirkel, och i den ljusa halvan finns en mörk. Lite yang inuti yin, alltså, och tvärtom.
Här har vi - kanske - de himmelskt sköna ögonblicken här i helvetet, den lilla ljusa cirkeln i den stora mörka halvan!
Men, och nu börjar man bli lite orolig: Vad betyder då den lilla mörka cirkeln i den stora ljusa halvan? Betyder den att himlen/nirvana inte är helt igenom god och problemfri? Finns det faktiskt mörka fläckar där? Synd? Sorg? Ondska?
Tanken svindlar.
Jag brukar hävda att det finns två platser; två tillstånd; två... verkligheter. Himlen och Helvetet. Eller, med annat språkbruk, Nirvana och Sansara. Och nu avdramatiserar vi dem lite och skriver dem med liten bokstav: himlen och helvetet, respektive nirvana och sansara.
Vi kan kanske vara överens, brukar jag fortsätta med att säga, att vi inte lever i nirvana. Således är det i sansara vi dväljs. Med andra ord, i helvetet.
Nu kommer nästa steg i den här kosmiska raketen.
Ibland kan det ju, här i helvetet, kännas nästan himmelskt skönt. När du träffar den du älskar, när du sitter med en kall öl och betraktar din nyklippta gräsmatta, när Villa slår Chelsea med 2-0 (ja, det hände faktiskt förra säsongen).
Vad beror då detta på? Är vi då inte i sansara/helvetet?
Jo, lugn, det är vi visst.
Titta på yin-yangsymbolen, cirkeln med den böljande linjen mellan de två halvorna. Yin och yang står traditionellt inte för ont eller gott, utan är två delar av verkligheten som kompletterar varandra; dag och natt, man och kvinna, sommar och vinter, och så vidare.
Titta lite mer noggrant på symbolen, så ser du att inne i den mörka halvan finns en liten ljus cirkel, och i den ljusa halvan finns en mörk. Lite yang inuti yin, alltså, och tvärtom.
Här har vi - kanske - de himmelskt sköna ögonblicken här i helvetet, den lilla ljusa cirkeln i den stora mörka halvan!
Men, och nu börjar man bli lite orolig: Vad betyder då den lilla mörka cirkeln i den stora ljusa halvan? Betyder den att himlen/nirvana inte är helt igenom god och problemfri? Finns det faktiskt mörka fläckar där? Synd? Sorg? Ondska?
Tanken svindlar.
tisdag 11 november 2008
Krig eller överbefolkning?
Idag, när det är stillståndsdagen från första världskriget - för 90 år sedan tog det slut - kan man lockas till en del funderingar, mer eller mindre märkliga. Så är det förvisso även andra dagar, men just idag kan man till exempel fundera på - och då talar jag om alla krig! - vem som var den absolut siste soldaten, alternativt civilpersonen, att dö innan det där stilleståndet blev verklighet.
För det kan ju kännas ganska bittert för den där soldatens/personens närmaste att veta - om de nu skulle få reda på det - att just han/hon var sist, och därmed skulle kunnat få leva vidare om bara kriget hade slutat lite, lite tidigare.
Man kan, om tanken får flöda fritt vidare, tänka sig hur många som kunde ha överlevt om kriget slutat, säg, en vecka tidigare. Eller en månad!
Och naturligtvis, om kriget inte hade brutit ut alls, så hade ingen av alla de som dog behövt göra det. Åtminstone hade de inte dött med kriget som orsak.
Men, säger då cynikern, då hade jorden drabbats av överbefolkning och vi hade dött av det istället. Jaa, det hade vi kanske, jag vet inte. Jag vet bara att för ett antal år sedan - 25, 30 kanske - påstods det åtminstone att hela jordens befolkning skulle få plats på Gotland och en liten plätt av Öland (eller var det tvärtom).
Nu har vi ju blivit rätt många fler sedan dess, men tänk vilka enorma ytor som fortfarande är nästan obebodda! Och om de som har det alldeles osannolikt bra hade gett en del av sitt överflöd till de som inget har, tror jag att vi allihop skulle få plats fortfarande - även utan krig.
För det kan ju kännas ganska bittert för den där soldatens/personens närmaste att veta - om de nu skulle få reda på det - att just han/hon var sist, och därmed skulle kunnat få leva vidare om bara kriget hade slutat lite, lite tidigare.
Man kan, om tanken får flöda fritt vidare, tänka sig hur många som kunde ha överlevt om kriget slutat, säg, en vecka tidigare. Eller en månad!
Och naturligtvis, om kriget inte hade brutit ut alls, så hade ingen av alla de som dog behövt göra det. Åtminstone hade de inte dött med kriget som orsak.
Men, säger då cynikern, då hade jorden drabbats av överbefolkning och vi hade dött av det istället. Jaa, det hade vi kanske, jag vet inte. Jag vet bara att för ett antal år sedan - 25, 30 kanske - påstods det åtminstone att hela jordens befolkning skulle få plats på Gotland och en liten plätt av Öland (eller var det tvärtom).
Nu har vi ju blivit rätt många fler sedan dess, men tänk vilka enorma ytor som fortfarande är nästan obebodda! Och om de som har det alldeles osannolikt bra hade gett en del av sitt överflöd till de som inget har, tror jag att vi allihop skulle få plats fortfarande - även utan krig.
fredag 7 november 2008
Gud bevare Obama
Jag tycker nu faktiskt synd om Barack Obama. Och det av två anledningar.
Sällan, om ens någonsin, har väl en person haft så gigantiska förväntningar på sina (späda, enligt Arnold Schwarzenegger) axlar. Det är som om hela världen har fått en ny president och han ska fixa ALLT!
Naturligtvis kommer vi att bli besvikna. Han är en vanlig man, inte en gud. Men låt oss ge honom en chans - kanske två, kanske många. Vi tror fortfarande att USA kommer att bli lite bättre med Obama.
OM... och detta är anledning två: Om han får leva!
För hela världen må jubla åt valet, men i Barack Obamas hemland finns massor av galningar som hatar valresultatet eftersom det var en svart man som vann. Och massor av dessa galningar har skjutvapen. Och ett antal av dessa neanderthalare kommer - nu, innan den 20 januari, och senare - att försöka döda Barack Obama och hans familj.
Det positiva är att säkerhetstjänsten är mycket väl medveten om hotet. Låt oss hoppas - och be till gud, om vi är lagda åt det hållet - att de goda lyckas hålla sig ett steg före de onda.
Sällan, om ens någonsin, har väl en person haft så gigantiska förväntningar på sina (späda, enligt Arnold Schwarzenegger) axlar. Det är som om hela världen har fått en ny president och han ska fixa ALLT!
Naturligtvis kommer vi att bli besvikna. Han är en vanlig man, inte en gud. Men låt oss ge honom en chans - kanske två, kanske många. Vi tror fortfarande att USA kommer att bli lite bättre med Obama.
OM... och detta är anledning två: Om han får leva!
För hela världen må jubla åt valet, men i Barack Obamas hemland finns massor av galningar som hatar valresultatet eftersom det var en svart man som vann. Och massor av dessa galningar har skjutvapen. Och ett antal av dessa neanderthalare kommer - nu, innan den 20 januari, och senare - att försöka döda Barack Obama och hans familj.
Det positiva är att säkerhetstjänsten är mycket väl medveten om hotet. Låt oss hoppas - och be till gud, om vi är lagda åt det hållet - att de goda lyckas hålla sig ett steg före de onda.
onsdag 5 november 2008
Hopp för USA
Det kanske inte är kört. Kanske det finns en framtid.
Att Amerika kan välja till president en svart man, vars namn låter mer som Usama bin Ladin än som George W Bush, väcker faktiskt ett litet hopp för USA, och för framtiden.
Börja nu i januari, Barack, genom att dra tillbaka de amerikanska trupperna från Irak!
Att Amerika kan välja till president en svart man, vars namn låter mer som Usama bin Ladin än som George W Bush, väcker faktiskt ett litet hopp för USA, och för framtiden.
Börja nu i januari, Barack, genom att dra tillbaka de amerikanska trupperna från Irak!
fredag 31 oktober 2008
Skäms, åklagare!
Läser i lokaltidningen om en händelse på en mindre ort i trakten:
Buse ställer till oreda på en pizzeria. Därefter kör han på en annan trafikant. Han avslutar sin roliga kväll med att hota före detta flickvännen.
Polisen kommer och försöker plocka in honom. Det tar tid, flera timmar, och de måste tillkalla hjälp från hela Skåne. Till sist lyckas de få tag i honom och ta honom till häktet.
Ärendet lämnas över till åklagare - som meddelar att mannen är fri, kan åka tillbaka hem och fortsätta puckla på bruden, eller vad han nu vill göra.
Ursäkta men vad sänder detta för signaler? Mannen har farit runt och förstört, hotat och skadat under en hel kväll - och är dessutom sedan tidigare känd hos polisen - och åklagaren bara släpper ut honom.
Skärpning!
Buse ställer till oreda på en pizzeria. Därefter kör han på en annan trafikant. Han avslutar sin roliga kväll med att hota före detta flickvännen.
Polisen kommer och försöker plocka in honom. Det tar tid, flera timmar, och de måste tillkalla hjälp från hela Skåne. Till sist lyckas de få tag i honom och ta honom till häktet.
Ärendet lämnas över till åklagare - som meddelar att mannen är fri, kan åka tillbaka hem och fortsätta puckla på bruden, eller vad han nu vill göra.
Ursäkta men vad sänder detta för signaler? Mannen har farit runt och förstört, hotat och skadat under en hel kväll - och är dessutom sedan tidigare känd hos polisen - och åklagaren bara släpper ut honom.
Skärpning!
torsdag 30 oktober 2008
Byråkrati
Jag har ett hus, alltså en fastighet. Nåja, en halv, men det är i sammanhanget ovidkommande.
På tomten finns förutom bostadshuset ett större "uthus".
Jag vill... fel, vi vill göra om delar av detta uthus till en liten lägenhet för Son 1 och hans flickvän. De kunde prova på att bo ihop, se om det funkar! Funkar det inte så är det bara att flytta ut - ingen skuld, inget hus eller lägenhet att sälja och göra sig av med.
All förändring av huset skulle vara inuti, det skulle inte synas utifrån.
Och?
Kommunen säger NEJ. Man får inte ha två boningshus på sin tomt. Det stör kommunens detaljplan - ja, någon annan kan knappast bli störd av det. Idioter.
På tomten finns förutom bostadshuset ett större "uthus".
Jag vill... fel, vi vill göra om delar av detta uthus till en liten lägenhet för Son 1 och hans flickvän. De kunde prova på att bo ihop, se om det funkar! Funkar det inte så är det bara att flytta ut - ingen skuld, inget hus eller lägenhet att sälja och göra sig av med.
All förändring av huset skulle vara inuti, det skulle inte synas utifrån.
Och?
Kommunen säger NEJ. Man får inte ha två boningshus på sin tomt. Det stör kommunens detaljplan - ja, någon annan kan knappast bli störd av det. Idioter.
tisdag 28 oktober 2008
Ättestupan nästa?
När jag växte upp hamnade, om man kan uttrycka sig så, äldre människor på ålderdomshem. Där kunde de tillbringa en god stund - ett antal år, faktiskt. De fick sin mat där, de hade tryggheten av personal dag och natt, och dessutom socialt umgänge i form av andra gamlingar som bodde där.
Många av dem som befolkade ålderdomshemmen var under stora delar av sitt boende där ganska pigga! Åtminstone pigga nog att delta i umgänget och därmed få livskvalitet in i det sista.
I den allmänna högervridning och nedmontering av de samhälleliga skyddsnäten som har ägt rum i Sverige de senaste 25 åren så har ålderdomshemmen försvunnit. Nu ska de gamla "få lov" att bo kvar hemma istället. Deras allra mest primära behov ska tillgodoses av hemtjänsten.
Naturligtvis handlar det om att spara pengar. Det är billigare att ha de gamla kvar i sina hem - litandes på att anhöriga tar hand om dem. Många miljarder har sparats på det viset.
Den som idag ska få plats på ett boende, som det kallas, alltså en plats där det alltid finns personal, måste vara så dålig och hjälpbehövande att han eller hon knappast orkar lämna sängen. Dagens boenden är alltså som gamla tiders långvård, den sista miserabla stationen innan graven.
Varför har möjligheten till en värdig ålderdom tagits ifrån våra gamla? Nej, naturligtvis ska ingen tvingas flytta hemifrån. Men för den som inte längre orkar, eller som vill ha tryggheten av personal i närheten - och samtidigt få den sociala biten med umgänge - så är det ett anständighetskrav att företeelsen ålderdomshem återinförs.
Men inget tyder på att någon ny inriktning av politiken är på gång. Ålderdomshemmet försvann med resten av folkhemmet. Vi är halvvägs tillbaka till den medeltida ättestupan.
Många av dem som befolkade ålderdomshemmen var under stora delar av sitt boende där ganska pigga! Åtminstone pigga nog att delta i umgänget och därmed få livskvalitet in i det sista.
I den allmänna högervridning och nedmontering av de samhälleliga skyddsnäten som har ägt rum i Sverige de senaste 25 åren så har ålderdomshemmen försvunnit. Nu ska de gamla "få lov" att bo kvar hemma istället. Deras allra mest primära behov ska tillgodoses av hemtjänsten.
Naturligtvis handlar det om att spara pengar. Det är billigare att ha de gamla kvar i sina hem - litandes på att anhöriga tar hand om dem. Många miljarder har sparats på det viset.
Den som idag ska få plats på ett boende, som det kallas, alltså en plats där det alltid finns personal, måste vara så dålig och hjälpbehövande att han eller hon knappast orkar lämna sängen. Dagens boenden är alltså som gamla tiders långvård, den sista miserabla stationen innan graven.
Varför har möjligheten till en värdig ålderdom tagits ifrån våra gamla? Nej, naturligtvis ska ingen tvingas flytta hemifrån. Men för den som inte längre orkar, eller som vill ha tryggheten av personal i närheten - och samtidigt få den sociala biten med umgänge - så är det ett anständighetskrav att företeelsen ålderdomshem återinförs.
Men inget tyder på att någon ny inriktning av politiken är på gång. Ålderdomshemmet försvann med resten av folkhemmet. Vi är halvvägs tillbaka till den medeltida ättestupan.
fredag 24 oktober 2008
Den största klubben
Torsdag 23 oktober, UEFA-cupen, gruppspelet:
Aston Villa - Ajax 2-1.
Äntligen! Vi är tillbaks bland de stora, där vi hör hemma.
Fantastiskt att slå Ajax - det var ju till exempel där Zlatan spelade innan han gick till gåfotbollens och de teatraliska dykningarnas hemland Italien.
Ajax är en klassisk klubb - dock inte lika klassisk som Villa. Det är ingen annan klubb heller. Villa är i princip lika med fotbollen som princip, som tävlingsform, som livsstil.
Nej, vi har inte varit så framgångsrika de senaste åren. Men det där är bagateller och just nu håller vi på att ändra på den saken.
Men oavsett vad som händer just nu, vad som har hänt de senaste 25 åren och vad som kommer att hända i framtiden, så är Villa en unik klubb.
Det var dåvarande ordföranden i Aston Villa, en viss William McGregor, som tog initiativet till det första seriespelet i fotboll i världen, det som blev den engelska ligan (långt, långt senare omdöpt från Division 1 till Premier League, ett ointressant namnbyte för övrigt). Även om ett lag från Preston gjorde en helt fantastisk förstasäsong, och även vann andra året, så försvann det sedan och har inte vunnit därefter. Aston Villa dominerade fotbollen det första decenniet, tog the double 1897 och har hängt med in i modern tid - vann ligan 1981 och Europacupen (som senare, i ännu ett ointressant namnbyte, förvandlades till Champions League) året därpå.
Det finns mer.
Villa Park blev den första (och är möjligen fortfarande den enda) arena att hysa landskamp under tre århundraden.
Under José Mourinhos oerhört framgångsrika tid som manager för Chelsea vann han på alla arenor i premier league utom en - Villa Park. (Det var också förlusten där förra hösten som var början till slutet på Mourinhos tid i Londonklubben.)
Aston Villa - den största klubben!
Aston Villa - Ajax 2-1.
Äntligen! Vi är tillbaks bland de stora, där vi hör hemma.
Fantastiskt att slå Ajax - det var ju till exempel där Zlatan spelade innan han gick till gåfotbollens och de teatraliska dykningarnas hemland Italien.
Ajax är en klassisk klubb - dock inte lika klassisk som Villa. Det är ingen annan klubb heller. Villa är i princip lika med fotbollen som princip, som tävlingsform, som livsstil.
Nej, vi har inte varit så framgångsrika de senaste åren. Men det där är bagateller och just nu håller vi på att ändra på den saken.
Men oavsett vad som händer just nu, vad som har hänt de senaste 25 åren och vad som kommer att hända i framtiden, så är Villa en unik klubb.
Det var dåvarande ordföranden i Aston Villa, en viss William McGregor, som tog initiativet till det första seriespelet i fotboll i världen, det som blev den engelska ligan (långt, långt senare omdöpt från Division 1 till Premier League, ett ointressant namnbyte för övrigt). Även om ett lag från Preston gjorde en helt fantastisk förstasäsong, och även vann andra året, så försvann det sedan och har inte vunnit därefter. Aston Villa dominerade fotbollen det första decenniet, tog the double 1897 och har hängt med in i modern tid - vann ligan 1981 och Europacupen (som senare, i ännu ett ointressant namnbyte, förvandlades till Champions League) året därpå.
Det finns mer.
Villa Park blev den första (och är möjligen fortfarande den enda) arena att hysa landskamp under tre århundraden.
Under José Mourinhos oerhört framgångsrika tid som manager för Chelsea vann han på alla arenor i premier league utom en - Villa Park. (Det var också förlusten där förra hösten som var början till slutet på Mourinhos tid i Londonklubben.)
Aston Villa - den största klubben!
onsdag 22 oktober 2008
Marknaden - en parasit
Ni har säkert hört kommentarerna i nyhetssändningarna tusen gånger: "Marknaden inte nöjd med Ericssons delårsrapport"; "Vi väntar spänt på hur marknaden ska reagera..."
Vem fan är marknaden? Jo, det är ett antal parasiter. Det är personer, män oftast, som inte bidrar till produktionen, som inte lägger två strån i kors för en bättre värld, utan bara ägnar sig åt att spekulera i vad som ska hända i olika branscher - och deras spekulationer får sedan genomslag på börsen och därefter i den verkliga världen.
Genom sina nycker kan de fälla seriösa företag och kasta ut tusentals människor i arbetslöshet. Medan de själva seglar vidare från finansbubbla till finansbubbla.
Jag inser att det vore problematiskt att helt stänga börsen, eftersom den bidrar med kapital som företagen kan behöva för att investera och utveckla sin verksamhet. Men man kunde åtminstone införa en bestämmelse eller lag, att den som köper en aktie måste behålla den i minst sex månader. Det skulle nog rensa upp lite i börsträsket.
Vem fan är marknaden? Jo, det är ett antal parasiter. Det är personer, män oftast, som inte bidrar till produktionen, som inte lägger två strån i kors för en bättre värld, utan bara ägnar sig åt att spekulera i vad som ska hända i olika branscher - och deras spekulationer får sedan genomslag på börsen och därefter i den verkliga världen.
Genom sina nycker kan de fälla seriösa företag och kasta ut tusentals människor i arbetslöshet. Medan de själva seglar vidare från finansbubbla till finansbubbla.
Jag inser att det vore problematiskt att helt stänga börsen, eftersom den bidrar med kapital som företagen kan behöva för att investera och utveckla sin verksamhet. Men man kunde åtminstone införa en bestämmelse eller lag, att den som köper en aktie måste behålla den i minst sex månader. Det skulle nog rensa upp lite i börsträsket.
söndag 19 oktober 2008
Det stora i det lilla
I ett enda riskorn finns hela universum.
Det skulle kunna vara ett gammalt kinesiskt visdomsord. Det kanske är det.
Jag är usel på fysik och kemi, men har hört/läst mer än en gång att man kan se samma strukturer i pyttesmå enheter och partiklar som i gigantiska. Det är ganska fascinerande, tycker jag.
Mikrokosmos och makrokosmos.
I närmiljön runt vår damm finns hela världsalltet. Berg och dalar, land och vatten, rörelse och stillhet, liv och död. För några månader sedan flög de vackra blå sländorna över vattenytan, nu har löv från buskarna och träden intill lagt sig till ro på botten.
Kullarna på dammens norra och östra sidor är mindre än en meter höga. Men med rätt vinkel och lite fantasi kan man se dem som jättelika bergskedjor som sänker sig ner mot ett stort hav. Stenen som sticker upp över ytan en bit från södra stranden kan vara en stor ö, möjligen befolkad av tusentals, kanske miljontals människor. Allt är i betraktarens öga.
Det skulle kunna vara ett gammalt kinesiskt visdomsord. Det kanske är det.
Jag är usel på fysik och kemi, men har hört/läst mer än en gång att man kan se samma strukturer i pyttesmå enheter och partiklar som i gigantiska. Det är ganska fascinerande, tycker jag.
Mikrokosmos och makrokosmos.
I närmiljön runt vår damm finns hela världsalltet. Berg och dalar, land och vatten, rörelse och stillhet, liv och död. För några månader sedan flög de vackra blå sländorna över vattenytan, nu har löv från buskarna och träden intill lagt sig till ro på botten.
Kullarna på dammens norra och östra sidor är mindre än en meter höga. Men med rätt vinkel och lite fantasi kan man se dem som jättelika bergskedjor som sänker sig ner mot ett stort hav. Stenen som sticker upp över ytan en bit från södra stranden kan vara en stor ö, möjligen befolkad av tusentals, kanske miljontals människor. Allt är i betraktarens öga.
torsdag 16 oktober 2008
Skapelsen, tiden och evigheten
Det är lika bra att först som sist reda ut det här med skapelsen.
Bibelns skapelseberättelse inleds ungefär som så här: I begynnelsen var Ordet. Och Ordet var Gud.
Detta, och liknande beskrivningar från andra religioner, kan tyckas... knäppt. Men vad har då den så kallade vetenskapen att erbjuda istället? Big Bang. Något annat har jag inte hört talas om. Och Big Bang kanske förklarar något om universums utveckling, men det förklarar definitivt inte hur jorden/universum/alltet skapades.
För ingen ska komma och inbilla mig att det där som smällde, det var... ingenting! Big Bang - den stora smällen. Men vad var det som smällde? Och, framför allt, hur hade det där som smällde kommit dit innan det smällde?
Det var skapelsen, det. Då tar vi tiden. Och evigheten. För de hänger ju ihop. Eller, de är ju på något sätt varandras motsatser.
För om det finns tid så finns det ju, åtminstone så vitt våra sinnen förmår uppfatta, en början och ett slut. Men begreppet evigheten antyder ju att det inte finns något slut. Och hur flummigt detta än kan låta, så finns det logik i det. För om det finns ett slut, vad händer då därefter?
Och, analogt, om det finns en början, vad fanns innan den?
Och därmed är vi tillbaka till skapelsen. Innan Big Bang fanns... något. Ordet, kanske! Och det har alltid funnits.
Så har vi klarat av det. Men resonemanget kan faktiskt dras ett snäpp längre: Om det inte finns någon början och inte något slut, om det inte finns någon tid, finns det då ens någon skapelse? Och om det inte finns någon skapelse, finns det då över huvud taget någonting? Finns vi?
Ja, det är klart att vi finns, säger du. Om du inte fanns hade du inte kunnat läsa detta, och jag hade inte kunnat skriva det om jag inte fanns.
Allt detta är mayas slöjor, sägs det i hinduismen. Maya, illusionen, som vi alla lever i. Och vad som finns utanför, bortom den... ja, det kan ju kallas nirvana, det absoluta, oändliga tillståndet. Här kan man lätt villa bort sig. Det är inget att skämmas för.
Vi håller där för idag.
Bibelns skapelseberättelse inleds ungefär som så här: I begynnelsen var Ordet. Och Ordet var Gud.
Detta, och liknande beskrivningar från andra religioner, kan tyckas... knäppt. Men vad har då den så kallade vetenskapen att erbjuda istället? Big Bang. Något annat har jag inte hört talas om. Och Big Bang kanske förklarar något om universums utveckling, men det förklarar definitivt inte hur jorden/universum/alltet skapades.
För ingen ska komma och inbilla mig att det där som smällde, det var... ingenting! Big Bang - den stora smällen. Men vad var det som smällde? Och, framför allt, hur hade det där som smällde kommit dit innan det smällde?
Det var skapelsen, det. Då tar vi tiden. Och evigheten. För de hänger ju ihop. Eller, de är ju på något sätt varandras motsatser.
För om det finns tid så finns det ju, åtminstone så vitt våra sinnen förmår uppfatta, en början och ett slut. Men begreppet evigheten antyder ju att det inte finns något slut. Och hur flummigt detta än kan låta, så finns det logik i det. För om det finns ett slut, vad händer då därefter?
Och, analogt, om det finns en början, vad fanns innan den?
Och därmed är vi tillbaka till skapelsen. Innan Big Bang fanns... något. Ordet, kanske! Och det har alltid funnits.
Så har vi klarat av det. Men resonemanget kan faktiskt dras ett snäpp längre: Om det inte finns någon början och inte något slut, om det inte finns någon tid, finns det då ens någon skapelse? Och om det inte finns någon skapelse, finns det då över huvud taget någonting? Finns vi?
Ja, det är klart att vi finns, säger du. Om du inte fanns hade du inte kunnat läsa detta, och jag hade inte kunnat skriva det om jag inte fanns.
Allt detta är mayas slöjor, sägs det i hinduismen. Maya, illusionen, som vi alla lever i. Och vad som finns utanför, bortom den... ja, det kan ju kallas nirvana, det absoluta, oändliga tillståndet. Här kan man lätt villa bort sig. Det är inget att skämmas för.
Vi håller där för idag.
onsdag 15 oktober 2008
Det negativa halvåret
Vilken otur ni har! Komma in här just samma dag som det negativa halvåret tar sin början.
Jaså, det visste ni inte? Låt mig då berätta!
Det handlar förstås om klimatet, vars eventuella förändringar ännu inte har haft sådan effekt att vi här uppe i Norden slipper vintern.
Min utgångspunkt kan sammanfattas så här: Jag älskar sommar, står ut med vår och höst, men hatar vinter. Och nu, den 15 oktober (plus minus några dagar förstås), är det definitivt kört för den här gången. Nu har brittsommaren kommit (om den nu ens kom) och gått. Nu är vi rökta!
Nu blir det bara värre och värre så långt fram man kan se, och ännu längre. Slutet av oktober är rostbrun och grådaskig; november är enbart grå. Den står man ut med (precis) bara därför att man vet, att när december kommer får man se ett ljus i mörkret. Advent, lucia och jul/nyår, dessa helger räddar några veckor där som annars förmodligen hade varit suicidframkallande. Mörkt när man stiger upp, fortfarande mörkt när man tar sig till jobbet - mörkt när man ska hem.
Fast det verkliga helvetet inträder den 7 januari. Då har trettonhelgen ebbat ut och kvar finns bara kyla och mörker. Januari och februari, dessa två djävulska månader, måste ha uppfunnits när Gud hade nageltrång. Skrapa bilrutor, halka på trottoarer, frysa om fötter och händer... listan kan göras hur lång som helst.
I slutet av februari kommer dock det första lilla tecknet på att det kanske finns ett liv efter vintern: Det blir lite, lite ljusare. Och sådana är vi ju funtade att bara minsta lilla tecken räcker för att hoppet ska väckas. Det kan dock brutalt släckas i mars, för denna månad kan vara hur kall och rälig som helst. Och lång!
Men så kommer då, tro det eller ej, april, och då tvingas vintern på defensiven. Vårens kraft är så stor att den jagar mörkret på flykten. Och där någonstans, mitt i april, inträder det positiva halvåret. Så håll ut! Det kommer en ny vår!
Jaså, det visste ni inte? Låt mig då berätta!
Det handlar förstås om klimatet, vars eventuella förändringar ännu inte har haft sådan effekt att vi här uppe i Norden slipper vintern.
Min utgångspunkt kan sammanfattas så här: Jag älskar sommar, står ut med vår och höst, men hatar vinter. Och nu, den 15 oktober (plus minus några dagar förstås), är det definitivt kört för den här gången. Nu har brittsommaren kommit (om den nu ens kom) och gått. Nu är vi rökta!
Nu blir det bara värre och värre så långt fram man kan se, och ännu längre. Slutet av oktober är rostbrun och grådaskig; november är enbart grå. Den står man ut med (precis) bara därför att man vet, att när december kommer får man se ett ljus i mörkret. Advent, lucia och jul/nyår, dessa helger räddar några veckor där som annars förmodligen hade varit suicidframkallande. Mörkt när man stiger upp, fortfarande mörkt när man tar sig till jobbet - mörkt när man ska hem.
Fast det verkliga helvetet inträder den 7 januari. Då har trettonhelgen ebbat ut och kvar finns bara kyla och mörker. Januari och februari, dessa två djävulska månader, måste ha uppfunnits när Gud hade nageltrång. Skrapa bilrutor, halka på trottoarer, frysa om fötter och händer... listan kan göras hur lång som helst.
I slutet av februari kommer dock det första lilla tecknet på att det kanske finns ett liv efter vintern: Det blir lite, lite ljusare. Och sådana är vi ju funtade att bara minsta lilla tecken räcker för att hoppet ska väckas. Det kan dock brutalt släckas i mars, för denna månad kan vara hur kall och rälig som helst. Och lång!
Men så kommer då, tro det eller ej, april, och då tvingas vintern på defensiven. Vårens kraft är så stor att den jagar mörkret på flykten. Och där någonstans, mitt i april, inträder det positiva halvåret. Så håll ut! Det kommer en ny vår!
söndag 12 oktober 2008
Håll tyst Mona!
För ett par år sedan hände två saker i svensk politik någorlunda samtidigt: Den borgerliga alliansen vann valet, och Mona Sahlin blev partiledare för socialdemokraterna.
Under lång tid därefter sjönk opinionssiffrorna för de fyra regeringspartierna - inte underligt, kanske, med tanke på deras politik, men kanske ändå, för de gjorde ju ungefär vad de hade sagt att de skulle göra.
Under hela denna period har Mona Sahlin (av, främst, borgerligheten) anklagats för att vara osynlig, för att inte berätta hur hon vill driva socialdemokratisk politik. Trots denna tystnad har partiets väljarstöd ökat oavbrutet.
I veckan som gick tog Mona (äntligen) bladet från munnen. Hon gick ut, tillsammans med språkrören från miljöpartiet, och förklarade att dessa två partier ska bilda regering 2010 om väljarna inte längre vill ha borgarna vid makten. Det tredje oppositionspartiet i riksdagen, vänsterpartiet, ställdes utanför.
Efter ett par dagar tvingades Mona, efter muller i partileden, träda fram och "göra en pudel", som det heter; säga att visst är Lars Ohly och vänstern fortfarande med i diskussionerna.
Dessa händelser visar tydligt vad Mona Sahlin är för en figur. Hon är, liksom sina företrädare, synnerligen makthungrig. Hon är beredd att gå i säng med vem som helst - bildligt talat, förstås - bara hon kan få sitta på taburetten. Hmm, det var nog bättre när du höll flabben, Mona.
Under lång tid därefter sjönk opinionssiffrorna för de fyra regeringspartierna - inte underligt, kanske, med tanke på deras politik, men kanske ändå, för de gjorde ju ungefär vad de hade sagt att de skulle göra.
Under hela denna period har Mona Sahlin (av, främst, borgerligheten) anklagats för att vara osynlig, för att inte berätta hur hon vill driva socialdemokratisk politik. Trots denna tystnad har partiets väljarstöd ökat oavbrutet.
I veckan som gick tog Mona (äntligen) bladet från munnen. Hon gick ut, tillsammans med språkrören från miljöpartiet, och förklarade att dessa två partier ska bilda regering 2010 om väljarna inte längre vill ha borgarna vid makten. Det tredje oppositionspartiet i riksdagen, vänsterpartiet, ställdes utanför.
Efter ett par dagar tvingades Mona, efter muller i partileden, träda fram och "göra en pudel", som det heter; säga att visst är Lars Ohly och vänstern fortfarande med i diskussionerna.
Dessa händelser visar tydligt vad Mona Sahlin är för en figur. Hon är, liksom sina företrädare, synnerligen makthungrig. Hon är beredd att gå i säng med vem som helst - bildligt talat, förstås - bara hon kan få sitta på taburetten. Hmm, det var nog bättre när du höll flabben, Mona.
fredag 10 oktober 2008
Grattis Taiwan!
Idag, den 10 oktober, "double-ten" som den kallas, är det Taiwans nationaldag.
Det är en nationaldag som, i vanlig ordning, kommer att firas med blandade känslor i denna, jordens enda demokratiska kinesiska statsbildning. Taiwan är politiskt isolerat, utestängt från FN och dess olika organ. Så sent som för ett par veckor sedan avslogs landets senaste begäran att få delta i det internationella samarbetet.
Frågan är självklar: Hur kan demokratiska länder i väst tolerera, ja sanktionera, att diktaturen Kina får styra och ställa och inte bara ensamt representera det kinesiska folket utan även representera - eller stänga ute - de 23 miljoner taiwaneserna?
Svaret är lika självklart: Pengar. Handel. Den kinesiska marknaden anses så viktig att 23 miljoner människors till synes uppenbara rätt att få vara en del av det allmänna samfundet kommer hopplöst till korta. "Om vi ställer krav på Kina så slutar de handla med oss," tänker politiker i varje aktuellt västland.
Och plötsligt är alla vackra ord om demokrati bara... tomma ord. Fråga de 23 miljoner taiwaneserna var de tycker om sådana vackra ord!
Men faktum är att Kina behöver världen mer än världen behöver Kina. Om USA, Kanada, Australien och EU sätter ner foten, säger stopp, nu ska Taiwan behandlas anständigt, få en plats i gemenskapen, då måste Kina ge vika. Så enkelt är det.
Det är en nationaldag som, i vanlig ordning, kommer att firas med blandade känslor i denna, jordens enda demokratiska kinesiska statsbildning. Taiwan är politiskt isolerat, utestängt från FN och dess olika organ. Så sent som för ett par veckor sedan avslogs landets senaste begäran att få delta i det internationella samarbetet.
Frågan är självklar: Hur kan demokratiska länder i väst tolerera, ja sanktionera, att diktaturen Kina får styra och ställa och inte bara ensamt representera det kinesiska folket utan även representera - eller stänga ute - de 23 miljoner taiwaneserna?
Svaret är lika självklart: Pengar. Handel. Den kinesiska marknaden anses så viktig att 23 miljoner människors till synes uppenbara rätt att få vara en del av det allmänna samfundet kommer hopplöst till korta. "Om vi ställer krav på Kina så slutar de handla med oss," tänker politiker i varje aktuellt västland.
Och plötsligt är alla vackra ord om demokrati bara... tomma ord. Fråga de 23 miljoner taiwaneserna var de tycker om sådana vackra ord!
Men faktum är att Kina behöver världen mer än världen behöver Kina. Om USA, Kanada, Australien och EU sätter ner foten, säger stopp, nu ska Taiwan behandlas anständigt, få en plats i gemenskapen, då måste Kina ge vika. Så enkelt är det.
onsdag 8 oktober 2008
Ett liv efter kraschen
För knappt 20 år sedan jublade alla borgerligt sinnade, när det så kallade östblocket med Sovjetunionen i spetsen kollapsade. Se där, så gick det med socialismen, sades det. Och kapitalismen är minsann det bästa system vi kan tänka oss.
Jaha, och nu då? Bank efter bank, i land efter land, nationaliseras - mer eller mindre - för att rädda systemets fortlevnad. Ett system som har uppmuntrat en sanslös, gränslös girighet, ett system där räknenissen är kung och hans hejdukar blandar och ger, köper och säljer, spekulerar på andras bekostnad utan att ha gjort en timmes hederligt arbete. För det är ju den så kallade småspararen, som uppmuntrats delta i spekulationerna med sitt lilla fondinnehav, som sitter där nu och ser värdet på investeringarna falla fritt.
Vad blir då resultatet av den pågående oron? När allt har ebbat ut, vad är det för en värld som framträder? I bästa fall blir det en värld där de värsta avarterna av kapitalismen har rensats ut, där det har skapats ett något högre medvetande om vad som bör tillåtas och inte. Där människor uppmuntras att tjäna sitt levebröd på att göra något produktivt, något som tillför mänskligheten något, och inte på att spekulera på börsen.
I Sydamerika är vänstervågen stark. Kan den möjligen sprida sig?
Jaha, och nu då? Bank efter bank, i land efter land, nationaliseras - mer eller mindre - för att rädda systemets fortlevnad. Ett system som har uppmuntrat en sanslös, gränslös girighet, ett system där räknenissen är kung och hans hejdukar blandar och ger, köper och säljer, spekulerar på andras bekostnad utan att ha gjort en timmes hederligt arbete. För det är ju den så kallade småspararen, som uppmuntrats delta i spekulationerna med sitt lilla fondinnehav, som sitter där nu och ser värdet på investeringarna falla fritt.
Vad blir då resultatet av den pågående oron? När allt har ebbat ut, vad är det för en värld som framträder? I bästa fall blir det en värld där de värsta avarterna av kapitalismen har rensats ut, där det har skapats ett något högre medvetande om vad som bör tillåtas och inte. Där människor uppmuntras att tjäna sitt levebröd på att göra något produktivt, något som tillför mänskligheten något, och inte på att spekulera på börsen.
I Sydamerika är vänstervågen stark. Kan den möjligen sprida sig?
måndag 6 oktober 2008
Sanningar - finns dom?
Låt oss börja med några sanningar.
Nej, förresten, låt oss börja med att konstatera att det - antagligen - inte finns några sanningar. Ni vet ju alla att man kan dela in människorna i två typer: De som tror att de vet, och de som vet att de tror. Jag tillhör den andra typen. (Det är därför jag inte är riktigt, riktigt säker på att det inte finns några sanningar.)
Så, om det nu inte finns sanningar, kanske vi kan kalla dem... probaliteter. Men det är ju ett konstigt ord. Så låt oss istället kalla dem synpunkter.
1 Det finns ingen början, det finns inget slut. (Om det nu skulle vara en lögn, så får vi aldrig reda på det.)
2 En man som slår en kvinna är enbart värd förakt. Han besudlar hela vårt kön.
3 Om alla goda krafter slår sig samman kan vi utan tvekan bli kvitt narkotikasmugglingen - och därmed missbruket. (Frågan är bara, det måste jag erkänna, vilka krafter som är goda. Å andra sidan kan vi ju faktiskt ta hjälp av lite onda krafter, bara jobbet blir gjort.)
4 Den bästa musiken gjordes 1965-1974.
5 Små pattar är lika fina som stora - huvudsaken är att de är originaldelar.
Nej, förresten, låt oss börja med att konstatera att det - antagligen - inte finns några sanningar. Ni vet ju alla att man kan dela in människorna i två typer: De som tror att de vet, och de som vet att de tror. Jag tillhör den andra typen. (Det är därför jag inte är riktigt, riktigt säker på att det inte finns några sanningar.)
Så, om det nu inte finns sanningar, kanske vi kan kalla dem... probaliteter. Men det är ju ett konstigt ord. Så låt oss istället kalla dem synpunkter.
1 Det finns ingen början, det finns inget slut. (Om det nu skulle vara en lögn, så får vi aldrig reda på det.)
2 En man som slår en kvinna är enbart värd förakt. Han besudlar hela vårt kön.
3 Om alla goda krafter slår sig samman kan vi utan tvekan bli kvitt narkotikasmugglingen - och därmed missbruket. (Frågan är bara, det måste jag erkänna, vilka krafter som är goda. Å andra sidan kan vi ju faktiskt ta hjälp av lite onda krafter, bara jobbet blir gjort.)
4 Den bästa musiken gjordes 1965-1974.
5 Små pattar är lika fina som stora - huvudsaken är att de är originaldelar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
