Ättestupan nästa?

När jag växte upp hamnade, om man kan uttrycka sig så, äldre människor på ålderdomshem. Där kunde de tillbringa en god stund - ett antal år, faktiskt. De fick sin mat där, de hade tryggheten av personal dag och natt, och dessutom socialt umgänge i form av andra gamlingar som bodde där.
Många av dem som befolkade ålderdomshemmen var under stora delar av sitt boende där ganska pigga! Åtminstone pigga nog att delta i umgänget och därmed få livskvalitet in i det sista.
I den allmänna högervridning och nedmontering av de samhälleliga skyddsnäten som har ägt rum i Sverige de senaste 25 åren så har ålderdomshemmen försvunnit. Nu ska de gamla "få lov" att bo kvar hemma istället. Deras allra mest primära behov ska tillgodoses av hemtjänsten.
Naturligtvis handlar det om att spara pengar. Det är billigare att ha de gamla kvar i sina hem - litandes på att anhöriga tar hand om dem. Många miljarder har sparats på det viset.
Den som idag ska få plats på ett boende, som det kallas, alltså en plats där det alltid finns personal, måste vara så dålig och hjälpbehövande att han eller hon knappast orkar lämna sängen. Dagens boenden är alltså som gamla tiders långvård, den sista miserabla stationen innan graven.
Varför har möjligheten till en värdig ålderdom tagits ifrån våra gamla? Nej, naturligtvis ska ingen tvingas flytta hemifrån. Men för den som inte längre orkar, eller som vill ha tryggheten av personal i närheten - och samtidigt få den sociala biten med umgänge - så är det ett anständighetskrav att företeelsen ålderdomshem återinförs.
Men inget tyder på att någon ny inriktning av politiken är på gång. Ålderdomshemmet försvann med resten av folkhemmet. Vi är halvvägs tillbaka till den medeltida ättestupan.