Folkmordet fortsätter

Israel avslutar det gamla året i gammal god stil, genom att bomba invånarna i de ockuperade områdena - just nu Gazaremsan.
Ja, jag vet att det skjuts raketer mot Israel därifrån, men vem är förvånad över det! Personer jag har träffat som har besökt Gaza har berättat om vilket helvete det är. Och det beror på att Israel inte kan godkänna tanken på en palestinsk stat.
Naturligtvis måste även palestinierna och de angränsande arabländerna erkänna staten Israel, i den mån de ännu inte gjort det. Hur stort misstaget än var 1948 så får vi leva med det nu.
Men skulle du vilja bo på Gazaremsan?

Villa 2 Arsenal 2

Gastkramande!
Satt i en TV-soffa med en Arsenal-supporter och två mittemellan-personer och genomled 65 minuter, eller något, när Villa under första halvtimmen fullständigt förintade Arsenal - utan att kunna göra mål, och så gör Arsenal 1-0 på sin enda chans under första halvlek, och i början av andra gör de 2-0.
Jag är fullständigt förtvivlad och universum är beck mörkt.
Då fälls Agbonlahor och Gareth Barry slår stensäkert in straffen. "Han kommer att missa", sa olyckskorparna i soffan. "De har missat så många målchanser den här matchen att han är knäckt."
"Han sätter den", sa jag, för Gareth Barry har rutin och är en fantastisk straffläggare. Och han satte den!
Och tiden går, och 90 minuter går. Fyra minuters tillägg.
I 92:a minuten finns av någon anledning mittbacken Zat Knight uppe i anfall. (Han som redan före matchstart fick mig att tvivla på att Villa skulle kunna få något med sig från den här matchen. Och mycket riktigt, försvaret var en hönsgård.) Zat klipper till på halvvolley och bollen går i mål...
Jag skriker högt och länge i soffan. 2-2!
Så reser jag mig och lämnar rummet, vågar inte se de sista två och en halv minuterna.
Kommer ner på darriga ben. Vad blev det? Det blev 2-2.
Före match - innan jag såg laguppställningen - hade jag hopppats på seger. Men nu är jag själaglad för den poäng vi tog.
Pust!

Visst ska vi fira jul - lagom!

Hur ska man fira jul?

Den frågan kan man ställa sig om man är utrustad med ett samvete som säger ifrån lite grann om nöden i världen; här sitter vi och vräker i oss (onyttig) julmat, tänder lampor och ljus för miljarder och köper julklappar för ännu mer, medan miljoner fattiga ligger och svälter och förnedrar sig på gatorna i tredje världen, typ.
Eller: här köper vi en massa prylar för miljarder, prylar som vi inte behöver - förmodligen slänger vi den gamla DVD-spelaren, XBoxen eller vad det nu är, fast den fungerar alldeles utmärkt - för att hålla uppe konsumtionshjulen och därmed öka miljöförstöringen i världen.
Och samtidigt: om inte hjulen snurrar, åtminstone någorlunda mycket, så blir resultatet massarbetslöshet och med den följer social misär och brottslighet, och inte gynnas tredje världen av att vi avstår från att köpa saker som kanske tillverkas där.
Och: visst måste vi väl unna oss lite extra så här under den mörka, dystra vintertiden. För vi vill ju trots allt må så bra som möjligt, och de svältande i Afrika svälter inte mindre för att vi går omkring och mår dåligt.

Ja, det är många frågor och vinklar på problemet. Lagom är bäst, heter det ibland och många tycker att det är töntigt. Men jag tror det ligger en hel del i det - köp lite julklappar till barnen, ät lite god mat (lagom mycket grönsaker, lagom mycket kött), tänd ett ljus eller två. Och skänk gärna en slant till dem som behöver, det finns många sätt att göra det.

Läste för övrigt i senaste ETC att Johan Ehrenberg vägrar ge till Rädda barnen (och någon annan organisation) eftersom dess VD eller någon tjänar miljoner. Han kallar det för välgörenhetsindustrin. Jag förstår vad han menar, men håller inte med honom. Jag skänker ändå. För den som får del av gåvan bryr sig inte om de där mellanhänderna, huvusaken att han/hon kan äta sig mätt ytterligare en dag.

Helvetesdagen

Idag har det varit Stora Helvetesdagen.
Det är den dagen, som infaller före jul - och är alltmer helvetisk ju närmare jul den infaller - då man kastar sig ut för att inhandla alla julklappar och all julmat som man varje år vet att man skulle köpt långt tidigare.
Pust! Nu är den över. Julgran skulle också köpts men naturligtvis blev det också ett helvetes väder, med regn och blåst. Så granen är ännu inte inhandlad. Förhoppningsvis imorgon.

Romrussinet blir kvar

Såhär i juletider vankas det chokladaskar till höger och vänster.
Aladdin, klassikern (fast vissa föredrar den helblonda varianten Paradis), erbjuder ett smörgåsbord av läckerheter. Gräddnougaten, den stora, härliga, påstås vara de flestas favorit och - fast det tar emot att tillhöra den stora massan - jag är en av dess tillbedjare. Den försvinner snabbt ur kartongen, man kan se konturerna av var den har legat...
Vissa av sorterna blir alltid kvar, ligger där som effektiva stoppar och irritationsmoment för den som vill börja på det nedre lagret i dubbelasken. Hemma hos oss, och hos de flesta jag känner faktiskt, är det dels den sega franska nougaten, dels romrussinet och körsbäret i likör som ligger kvar där oönskade.
Sprit ska drickas, inte ätas!

Hej då H

Jag sysslar en smula med musik och har då inte kunnat undgå att komma i kontakt med tonen H, denna ton som, så vitt jag vet, endast finns i Sverige.
Nej, givetvis finns tonen överallt, men i den civiliserade världen heter den B - helt logiskt, eftersom den i skalan ligger mellan A och C.
Enligt legenden, och den har kanske rätt, var det en förvirrad munk som "översatte" fel när han skulle introducera skalan till detta land. Kanske var han sexuellt utsvulten och gick bara och tänkte på BeHå...
I vilket fall som helst tycker jag att det nu, just nu i denna stund, är dags att vi anpassar oss till resten av mänskligheten:
Kalla saker för deras rätta namn. En städerska är en städerska, och tonen mellan A och C ska heta B.
Halvtonen nedanför, den som den olycksalige munken döpte till B, är inget problem. Den heter Aiss när den är ett höjt A, och Bess när den är ett sänkt B. Klappat och klart!

Rockin' around the Christmas tree?

Nej, det var det väl inte, när hela Skåne skakade till tidigt på tisdagsmorgonen.
För min del blev det en lätt surrealistisk upplevelse - jag förstod tämligen snabbt vad det var, eftersom jag upplevt jordbävningar rätt ordentligt när jag bodde i Östasien.
Nåväl, jag hade vaknat och behövde gå på toa. Knallade upp på övervåningen, för den där nere renoveras just nu, och började... ja, kissa. Och så kommer det här!
Och när man väl har börjat kissa, då kan man ju inte sluta så där utan vidare. Så där stod jag och kissade medan hela huset skakade runt omkring mig.

Religion på gott och ont

Religion är och har förmodligen alltid varit en del av samhället. Det är en företeelse som plockar fram såväl det bästa som det sämsta hos de troende.
Det finns många exempel på nästan ändlös humanism bland religiösa grupper; eldsjälar i små svenska församlingar som jobbar oförtröttligt med insamlingar för att hjälpa fattiga och utsatta barn i Östeuropa, Calcuttas ängel Moder Teresa, den fromme hindun Mahatma Gandhi. Det finns så klart fler exempel.
(Det är förstås möjligt, det vet man ju inte, att alla dessa människor hade gjort precis likadant även om de inte varit troende.)

Den andra sidan av saken innehåller tyvärr minst lika många exempel. Från kristendomens mörka förflutna kan man bara nämna ohyggligheter som den spanska inkvisitionen, förföljelserna mot kättarna och häxprocesserna.
I islamiska länder, idag, år 2008, stenas kvinnor för att de låtit sig bli våldtagna. De förvägras vanliga mänskliga rättigheter som skolgång, rösträtt och möjligheten att fritt röra sig ute på gator och torg utan att vira ett lakan om ansiktet.

Konflikter mellan olika religioner har förföljt människan genom historien. I modern tid kan nämnas som exempel Balkankriget, terrorns årtionden i Nordirland, de ständiga skärmytslingarna mellan Indien och Pakistan, samt den till synes olösliga konflikten i Mellanöstern.
Dessa konflikter handlar dock om mycket mer än religion, nämligen om makt och pengar. Stridigheterna i Nordirland gällde således inte vilken tro människorna skulle ha, utan det faktum att de protestantiska grupperna var en liten styrande elit (en position de skaffat sig under 1800-talet, när de anlände från England och Skottland).
Icke desto mindre finns religionen och religiösa dogmer med i bilden, och det är detta som är det mest ofattbara och stupida. Det borde aldrig någonsin kunna bli en konflikt mellan två människor, två stater eller två folk om religion. För religion är, och måste få vara, något personligt. Om du låter mig ha min tro, så låter jag dig ha din. Det är egentligen inte svårare än så.

Men samtidigt, om din dotter gärna vill slänga ifrån sig lakanet hon tvingas ha runt ansiktet, och om hon vill inleda ett kärleksförhållande med min son, så måste du låta henne göra det. För det är hennes ensak, ingen annans!

Kajsa ska vara blond!

Jag är upprörd.
Ser en bild på Metro av Kajsa Bergkvist, i samband med artikeln om att hon lämnar sitt jobb på Carnegie efter bara två månader. En bild på Kajsa... och där tittar en mörkhårig tjej på mig!
Jo, jag kan se i ansiktet att det faktiskt är Kajsa, vår före detta höjdhopparhjältinna. Men, för helvete... hon ska vara blond! (Kan det möjligen vara så att hon rekommenderades att bli mörkhårig för att passa in på skumraskföretaget Carnegie...? Nej, det var ett skämt.)

Missförstå mig inte, jag har inget emot mörkhåriga kvinnor, inte alls. Ta bara Alicia Keys, till exempel. Klart hon ska vara svarthårig, allt annat vore förskräckligt.
Men Kajsa ska vara blond. Liksom Jessica Almenäs.
Nu har jag rutit klart för idag.

Tid för ide

Visst hade det varit skönt att bara kura ihop sig i en varm vrå och låta de närmaste fyra månaderna fortgå för sig själv där ute. Men jakten på det nödvändiga levebrödet tillåter oss inte att undkomma vintern så lätt.
Klädd i mössa och vantar (ja, och allt det vanliga förstås) stävar man iväg till jobbet på mornarna.
Inte särskilt sexigt, kanske, detta överdimensionerade klädbylte. Men sexig får man vara på sommarhalvåret. Vintern ska bara överlevas.

94:e minuten!!!

Neej! skrek jag, när jag slog på text-TV (jag anser mig inte längre ha råd med Canal +), när jag trodde att matchen var slut; visste ju att Villa haft ledningen både med 1-0 och med 2-1. Nu stod där 2-2, Everton hade gjort ett sent mål.
Jaha, tänkte jag. Då ger vi bort en match på övertid IGEN. Det har liksom hänt förut...
Och så, framför mina ögon, blinkar text-TV-skärmen till och det kommer upp: 2-3. Villa har mirakulöst tagit ledningen ännu en gång. Men blås av då! vrålar jag i soffan. Och domaren blåser av.
Vilken dramatik!

Tidig Lucia - och röd opposition?

Igår var det söndag - söndagen före Lucia, för att vara exakt. Luciadagen infaller ju den 13:e, nu på lördag.
Ändå är dagens tidning full av bilder och texter från Luciakröning på varje liten ort.
Varför? Varför kröna Lucia nästan en vecka för tidigt? I så fall behöver vi ju inte vänta till den 24:e med att fira jul. Vi kan ju ta det den 18:e!

Den politiska oppositionen har tråcklat ihop sig för att bilda ett alternativ till sittande regering - efter modell av just denna regering. Ska det fungera två gånger, tro?
Intressant att vänsterpartiet ingår. Kan bara hoppas att Lars Ohly inte tvingades sälja hela sin själ för att få vara med och leka. Det tramsiga EU-motståndet kan han gott ge upp, men det är viktigt att han får vara med och bestämma den ekonomiska politiken. Det är den som är skillnaden mellan höger och vänster.
Och Mona Sahlin och miljöpartisterna är ju egentligen inget annat än reservborgare...

Den dagliga skärselden

Mat. Tre gånger om dagen kräver våra kroppar intag av näring (och allt annat skräp som finns i våra födoämnen). Detta är vardagens största förbannelse.

Missförstå mig inte. Jag tycker om mat. Och jag tycker om att umgås med familj och vänner vid matbordet, dricka något gott till maten och ta sin tid där.

MEN...
innan man kan sätta sig till bords och avnjuta vad som där finns, så tvingas man gå igenom en skärseld av beslut och handlingar; maten ska lagas till, och dessförinnan ska den inhandlas. (Efter maten ska det diskas, men det är en petitess i sammanhanget.)
Innan maten kan lagas till, ja innan den ens kan inhandlas, så måste man genom det där första, fruktansvärt jobbiga steget: fatta beslut om vad man ska äta. Tre gånger om dagen, sju dagar i veckan, 52 veckor om året måste man komma på något. Och det är skitjobbigt!

När jag bodde i Östasien för cirka tio år sedan löste jag det problemet, eller huvuddelen av det nämligen middagsmålet, på ett mycket... praktiskt sätt.
Jag hade fem matställen i närheten av min arbetsplats. Varje måndag gick jag till ett av dem och åt en speciell maträtt, varje tisdag åt jag en annan speciell rätt på ett annat matställe, och så vidare. Underbart!
Men här "hemma" går inte det, för man kan inte lita på att samma ställe serverar samma maträtt samma veckodag. Dessutom är det mycket dyrare att äta ute här. Suck.

Ljus i mörkret

Kära dagbok... förlåt, blogg.
Det är tre veckor kvar till jul. Det är mörkt när man går upp, mörkt när man åker till jobbet och mörkt när man kommer hem. En gång i veckan - på helgen - får man ta en runda i trädgården och se om den finns kvar.
Men... vi har åtminstone klarat av Det Lilla Helvetet, den period som infaller från mitten av oktober fram till första advent. Nu har vi några glada veckor framför oss med ljus, Lucia, tomten och ledighet! Sen, den 7 januari, börjar Det Stora Helvetet, som varar fram till i slutet av mars, början av april någonting. Men det talar vi inte om nu.
Fast jag tycker det borde vara en mänsklig rättighet, åtminstone om man bor i denna fördömda del av världen, att få sova till halvåtta, minst.
På lördag ska jag dricka glögg och äta något gott... ja, på tal om mat, imorgon tänker jag utgjuta mig på denna blogg om vardagslivets största plåga: Mat.