Jag protesterar!

Söndag förmiddag. Minus sju grader - och snöfall!
Det borde vara omöjligt, att det snöar när det är så kallt. Snöar gör det väl när det är omkring noll.
Men denna vinter kan tydligen allt jävelskap hända.

Nåja, nu är äntligen denna miserabla månad slut. (Ja, veckan 5-12 var ju långt ifrån miserabel, när vi var i Egypten, men annars.)
Imorgon är det februari och även om Kvepan lovar "ännu värre" väder, så är det i alla fall en kort månad och efter den kan man så smått börja se fram emot våren.
Jag ska snart (hoppas jag) sluta gnälla över vädret. Min handlare sa ett vist ord härom dagen: "Man ska inte oroa sig över det man inte kan påverka." Andra har förvisso sagt det innan han sa det, men det blir inte mindre vist för det. Jag ska göra ett allvarligt försök att följa hans goda råd.

Kommer en dag snart att här, på denna blogg, diskutera en helt annan sak, kanske mer i linje med bloggens namn och innersta mening.
Vi är här (på jorden) för att lära oss saker, säger många som i mångt och mycket delar min syn på det här med skapelsen, livet och döden. Men... varför ska vi egentligen lära oss något?
Och en annan sak. Jag tillhör dem som tror att allt från början var ett, och någon gång kommer att återgå till det tillståndet. Men hur passar det egentligen ihop med min tro att det inte finns något slut?

Stay tuned, som de säger!

Jag ska måla hela världen...

I eftermiddag har jag premiärmålat i min nya ateljé. Det känns superkul!
Det blev ingen längre seans. Januaridagen är inte lång och jag kom inte hem från Växjö förrän vid tretiden.
Men dock.
La in tre små planeter/månar i en bild som är tänkt att bli uppföljaren till Power Struggle: Introducing the Combattants (Maktkamp: kombattanterna presenteras).
Jag har målat lite på bordet i mitt stilleben - mitt hittills enda i denna genre: Ryggbiff med pommes frites, bearnaisesås och tomat (engelsk titel saknas än så länge).
Jag har försökt, men skändligen misslyckats, att förbättra en målning av en hoppande isbjörn.
Så har jag, slutligen, målat ett stuprör. Ja, på en duk, alltså, inte ute på väggen i vinterkylan. Stupröret ska omges av en symfoni i gröna nyanser, är det tänkt. Det verkar i alla fall lovande än så länge. Mina barn håller dock inte med om det, men det är ju deras problem...
Vive l'Art!

Anders Lord, Andy Lord, Long Andy...

Jag har ägnat några minuter åt riktigt egotrippande på Nätet.
Jag menar, om man nu vill finnas där, så är det ju lite intressant att se hur lätt man är att hitta! Bland alla andra miljoner, miljarder som vill synas!

Jag slog på Anders Lord.
Där inleds det på sidan 1 med en figur som finns på Face Book, och vars första "friend" heter Stefan Nielsen. Lite intressant, med tanke på att min äldste vän (alltså den jag känt längst tid) heter Stefan Nilsson. Jag är dock inte med på Face Book.
På fjärde sidan kommer jag, i två upplagor.
Den första uppmärksammar mig av Svensk Bokhandels webbsida som debuterande författare. Där finns ett stort foto av mig (det som är på baksidan av min bok) samt min egenhändigt skrivna resumé av bokens innehåll. Trevligt!
Längre ner på samma sida kan man komma in till min medlemssida inom NSKG, Nordskånska Konstnärsgillet, och få reda på lite om min konst. Också trevligt!

Jag slog på Andy Lord.
Där finns jag inte över huvud taget med förrän på sidan 10. Och det som kommer upp där är låten Spider Blood från min och Alex Lord Rock-skiva, med en länk till just den sidan på min webb. Trevligt det med, men man kan ju undra varför just den låten kommer upp.

Jag slog på Long Andy.
Varför detta? Jo, min hemsida kallar jag ju Long Andy's Internet Cafe.
Finns inte.
Jag modifierar mitt sökande: longandy, i ett ord.
Finns inte.
longandys.
Jaaa! Som fjärde träff redan på första sidan finns jag, med min hemsida. Kul!

Så egotrippad kan man vara en vanlig torsdagkväll, i smällkalla vinterhelvetet...

Istid

När man tänker efter, och minns tillbaka, så känns det som om denna vinter är ungefär lika vargig som de på 60-talet.
Minnesbilden av den tidens vintrar är nämligen att det alltid var snö, det var höga snövallar längs gator och trädgårdar och det var kallt så barnen var röda om kinderna. (För på den tiden fanns det ju inga datorer, så barnen var ute och lekte.)

Nu kan ju minnesbilden vara felaktig, det är de ju ofta, särskilt när de går så långt tillbaka i tiden. Men känslan är klockren, detta är en 60-talsvinter.
Var det inte så att vi hade en liten mini-istid då? På 40-talet hade de som var med då definitivt en, då var det ju uppenbarligen ner mot 35-40 minusgrader i Skåne under de så kallade krigsvintrarna.
Måtte vi inte vara på väg ditåt!

Arktisk kyla eller snökaos

Det verkar inte finnas något annat val så här i tider av global chilling.
Antingen är det 15 grader kallt, som de senaste dagarna, eller förödande snöfall som det tydligen ska bli nu.
Jag tror inte... jag är nästan fullständigt säker på att det inte är meningen att människor ska leva på dessa breddgrader.

Tillnyktring i transferkarusellen?

Årets januarifönster har nu bara en vecka kvar innan det stängs. Och det liknar inte något transferfönster vi sett de senaste 10-15 åren.
Det är... ganska lugnt!
De senaste åren har värvningarna legat som spön i backen, de stora klubbarna har spenderat miljoner, miljarder, snott åt sig spelare från mindre eller fattigare klubbar helt ohämmat.
Men nu verkar det - i finanskrisens spår? - vara lite andra takter. Flera klubbar har fått kritik, både inom fotbollssfären och från nationella politiker, för att de dras med för stora skulder och konsumerar av lånade pengar. I England är Manchester United, Liverpool och Chelsea, samt nyrikaste Manchester City några av dem.
Detta är ett sundhetstecken. Fotboll, klubbfotboll, kan inte bara få handla om vem som har mest pengar.
Tänk om den gamla hederliga klubbkänslan kunde komma tillbaka. Jag skulle vara den förste att jubla.

Hårt prövade nordbor

Hur mycket ska vi behöva stå ut med denna vinter?
Vi har redan haft our fair share av kyla, tycker jag. Jag menar, det har ju i princip varit minusgrader sedan före jul. Och det var väl okej och mysigt de första dagarna, och över julhelgen.
MEN NU RÄCKER DET!!!

Och så lyser Kvepans förstasida mot mig i affären: "Ishavskyla på väg mot Sverige."
Är det inte det vi har redan?
Jag vill ha tillbaka den skånska vintern, med 4-5 plusgrader och slask. Jag är så förbannat trött på det här ryska högtrycket.
Suck.

Kvar i cupen

...ja, FA-cupen, alltså. Den stora cupen!
Och det var väl vad man kunde begära, med tanke på att Villa fick hyfsat lätt motstånd denna omgång: Brighton & Hove Albion.
Nu är vi framme bland de 16 sista. Tänk om det kan bli två cupfinaler!!!
Nåja, vägen dit är lång, men drömma kan man ju alltid...

Ateljéglädje

Äntligen, får bli startordet även för dagens inlägg.
Nu har jag återigen en liten ateljé, något lite sämre än den förra, men ändå.
Vårt gamla sovrum blev ju min ateljé för snart ett år sedan (nåja, i april, maj var det kanske).
Sen hände saker och ting under sensommaren. Mamma flyttade in hos oss och hon måste ju ha ett eget rum. Hon fick det.
Nu har vi gjort en liten rockad igen. Utrymmet längst bak i vardagsrummet, en liten del för sig själv, har stått för fäfot mer eller mindre sedan vi flyttade matbordet härifrån - och det är flera år sedan.
Nu har datorerna plockats ner uppifrån och satts hit. Jag sitter här och skriver dessa rader.
Nackdelen, för de ivriga datoranvändarna, är att när östanvinden blåser på vintern blir här lite kallt. Men vi har ett värmeelement om det kniper.
Och jag har flyttat upp med mitt måleri. Inte så bra plats som jag hade tidigare, framför allt sämre väggytor att hänga målningarna på, men det fungerar. Och det ska bli befriande att snart börja måla igen.
Art for life's sake!

Cupfinal!

Äntligen, skulle man kunna säga.
Villa är i sin första cupfinal på tio år. Och även om det "bara" är ligacupen, eller Carling Cup som den för närvarande kallas, så är det jättekul.
Motståndare blir något av (de äckliga) Manchester-lagen, vilket av dem är ännu inte klart. Seger, så har vi en biljett till Europa till hösten.
Up the Villa!

Singing in the rain, running in the snow

Det gäller att ta vara på tillfällena.
Nu har det, under två dagar, varit uthärdligt väder: omkring noll grader, svag vind.
Idag drog jag på joggarstället och kastade mig ut, knatade runt byn i mer eller mindre snötäckt terräng.
Det var jobbigt, och det gick långsamt, men det känns bra.

Om det här ryska högtrycket någon gång skulle vilja vara så vänligt att släppa sitt grepp om oss, och vi äntligen kunde få in lite normalt skånskt vinterväder - sex-sju plusgrader och slask - så ska jag sjunga i regnet!

Fyrbåk i mörkret

Att leva i nuet är en konst - särskilt på vintern, när man bara längtar efter vårens varma solstrålar.
Ibland behöver man något att se fram emot. Och nu, för bara några få minuter sedan, såg jag på en annan Internetsida att målarkursen startar igen den 8 februari.
Så kul det ska bli!
Målar visserligen hemma också, men de senaste veckorna har det inte blivit så mycket. Det här vädret gör att hela ens (= min) organism går på sparlåga, jag gör bara det som absolut krävs av mig.

Dessutom är vi inne i den jobbiga slutfasen att tömma föräldrarnas villa efter försäljningen. Att bära ut allt är förstås jobbigt, men ändå bara slutet på en lång process där större del av tiden går åt att packa ihop allt - tömma alla skåp, alla lådor, alla hyllor, alla skrymslen där det ryms miljoner små saker...
Och bestämma alla dessa sakers öden; ska de användas nu? ska de packas ner och sättas i det hyrda förrådet? ska de skänkas till loppis eller röda krysset? ska de slängas?
Det är SKITJOBBIGT!
Men jag ser fram emot söndagen den 31 januari. Då kommer det att vara klart.
Och sen ska jag MÅÅÅLAAA!!!!

Mitt i helvetet

Idag är det den 15 januari. Denna dag är vi, enligt den lordska kalendern, allra djupast ner i eländet, detta är det negativa klimax på det Negativa halvåret. Dagen markerar vändpunkten - ett "vintersolstånd", om man så vill - och härifrån bär det uppåt mot ljusare, varmare tider.

Den lordska kalendern delar, som någon kanske känner till, in året i det Positiva och det Negativa halvåret.
Startpunkt för kalendern är den 15 april, då det Positiva halvåret inleds. Det löper således framåt, med underbar prakt och livsglädje, når sin höjdpunkt den 15 juli för att därefter långsamt försvagas och falna tills det slutligen dör och övergår i det Negativa halvåret den 15 oktober.
Då tar mörkret och kylan över för de kommande sex månaderna. Och idag är vi alltså in the pit ordentligt. Men samtidigt når en liten, svag hoppets stråle oss - nu blir det inte värre, nu går det sakta men säkert uppåt. Vi håller våra blickar riktade mot målet i fjärran, den 15 april, då vi åter går in i det Positiva halvåret, då vi kan sluta vegetera och börja leva igen.

Värme eller kyla?

Läste någonstans att i kölvattnet på den vargavinter som just nu råder, både här och på andra delar av norra halvklotet, kommer teorierna om att vi inte alls går mot varmare tider, utan tvärtom är på väg in i - rentav redan inne i! - en ny istid.

Så snabbt kan opinionen svänga, eller åtminstone dyker det väldigt snabbt upp profeter av olika slag.
Det är inte alldeles lätt att veta vad man ska tro. Men med tanke på att tillgänglig statistik, presenterad för inte så länge sedan, visar att de senaste tio-tjugo åren varit bland de varmaste på länge, så kan vi väl hoppas att den där istidsteorin inte har någon sanning i sig.
För det låter, i alla fall för mig, betydligt värre än att vi skulle få varmare.

Röda havet... är blått

Ännu ett sensationellt avslöjande på denna blogg.

Just hemkommen från en vecka i Hurghada, Egypten. Det var UNDERBART (bortsett från en dags magsjuka) och det var FÖRFÄRLIGT att komma tillbaka hit till detta iskalla helvete.

Ja, som sagt, Röda havet är blått. Det är intensivt mörkblått i djuphålorna. Grundare partier är mjukt ljusblå med mörka fläckar av korall. Fiskar av allehanda slag rör sig där nere, och sikten är ofta mycket klar.

Om Egypten kan sägas mycket. Det mesta är positivt: gästfriheten, maten, de storslagna monumenten - finns faktiskt inte ord nog att beskriva känslan att stå nedanför en av pyramiderna - och, förstås, vädret.
Negativt finns förstås: den (för oss nordbor) uppenbara risken för magsjuka, nervositeten som framkallar hög närvaro överallt av polis och militär (kanske inte Egyptens fel, men ändå), bristen på synliga kvinnor.
Och så var poolen på annars jättefina hotellet Coral Beach inte uppvärmd.

Ni kan väl förresten namnen på de tre kända pyramiderna i Giza: Cheops, Chefren och Mykeliten.

Och så Röda havet... för blott ett dygn sedan var jag där.

Tormented by Winter

12 below zero...
11 below zero...
13 below zero...
Winter has got us in an iron grip and it's bleeding terrible!
What happened to the Green House Effect? It sure didn't come this way.

BUT
the day after tomorrow we will escape!
For one week, anyway.
One week in - hopefully - warm and sunny Egypt by the Red Sea.
I can't wait!

Kallt och räligt

Återigen plågas vi under Kung Bore. När detta skrivs, sent på kvällen den 2 januari, är det minus 11 grader runt väggarna.
Om jag har pengar när jag blir pensionär... nåja, det är ju inte särskilt troligt, men ändå! ...så ska jag på något sätt försöka förkorta mina vintrar genom att vistas åtminstone en del av dem i ett sydligare land.
Tänk... en liten lägenhet någonstans vid Medelhavet, med lite billiga matställen runt omkring så man slapp laga mat. Kanske en hushållerska som stod för nödvändig matlagning, städning... ja ja, drömma kan man ju alltid.
Brrr...