Det gör ont, det gör ont...

... eller hur hon sjöng, Lena Ph.

Jag har nyss (två dagar sen) blivit opererad. Ljumskbråck. Sånt som män får om de har fel gener.
En liten operation i det stora hela, men dock, och med en konvalescenstid som jag just är mitt uppe i.

Jag fick inte lämna sjukhuset förrän den goda personalen förvissat sig om att jag kunde kissa. Det kunde jag ganska omgående. Men de sa ingenting om att b-a-j-s-a! Där satt jag, i hemmet, på toastolen... en gång, två gånger, tre gånger... och vågade inte krysta. Det gjorde ont, men framför allt var jag dödsförskräckt för att hela såret skulle fläkas upp och tusentals liter blod skulle välla ut över toagolvet. Så igår eftermiddag, då tydligen tillräckligt mycket... ja, hade samlats, då kom det, nästan av sig själv. Puh! Ett litet steg för mänskligheten men ett stort steg för den här mannen, eller hur det var Neil Armstrong inte sa.

Och jag kunde aldrig tänka mig så mycket man använder sin buk till. Krysta, javisst, det ligger väl nära till hands. Men hosta, nysa, harkla sig? Är det inte halsen? Tusan heller! Och ta på ett par strumpor. Jeepers creepers vad det kan göra ont!
Jag tror jag har fått en liten aning om hur kvinnor har det när de förlösts med kejsarsnitt...