Villa 2 Arsenal 2

Gastkramande!
Satt i en TV-soffa med en Arsenal-supporter och två mittemellan-personer och genomled 65 minuter, eller något, när Villa under första halvtimmen fullständigt förintade Arsenal - utan att kunna göra mål, och så gör Arsenal 1-0 på sin enda chans under första halvlek, och i början av andra gör de 2-0.
Jag är fullständigt förtvivlad och universum är beck mörkt.
Då fälls Agbonlahor och Gareth Barry slår stensäkert in straffen. "Han kommer att missa", sa olyckskorparna i soffan. "De har missat så många målchanser den här matchen att han är knäckt."
"Han sätter den", sa jag, för Gareth Barry har rutin och är en fantastisk straffläggare. Och han satte den!
Och tiden går, och 90 minuter går. Fyra minuters tillägg.
I 92:a minuten finns av någon anledning mittbacken Zat Knight uppe i anfall. (Han som redan före matchstart fick mig att tvivla på att Villa skulle kunna få något med sig från den här matchen. Och mycket riktigt, försvaret var en hönsgård.) Zat klipper till på halvvolley och bollen går i mål...
Jag skriker högt och länge i soffan. 2-2!
Så reser jag mig och lämnar rummet, vågar inte se de sista två och en halv minuterna.
Kommer ner på darriga ben. Vad blev det? Det blev 2-2.
Före match - innan jag såg laguppställningen - hade jag hopppats på seger. Men nu är jag själaglad för den poäng vi tog.
Pust!