Skäms, åklagare!

Läser i lokaltidningen om en händelse på en mindre ort i trakten:
Buse ställer till oreda på en pizzeria. Därefter kör han på en annan trafikant. Han avslutar sin roliga kväll med att hota före detta flickvännen.
Polisen kommer och försöker plocka in honom. Det tar tid, flera timmar, och de måste tillkalla hjälp från hela Skåne. Till sist lyckas de få tag i honom och ta honom till häktet.
Ärendet lämnas över till åklagare - som meddelar att mannen är fri, kan åka tillbaka hem och fortsätta puckla på bruden, eller vad han nu vill göra.
Ursäkta men vad sänder detta för signaler? Mannen har farit runt och förstört, hotat och skadat under en hel kväll - och är dessutom sedan tidigare känd hos polisen - och åklagaren bara släpper ut honom.
Skärpning!

Byråkrati

Jag har ett hus, alltså en fastighet. Nåja, en halv, men det är i sammanhanget ovidkommande.
På tomten finns förutom bostadshuset ett större "uthus".
Jag vill... fel, vi vill göra om delar av detta uthus till en liten lägenhet för Son 1 och hans flickvän. De kunde prova på att bo ihop, se om det funkar! Funkar det inte så är det bara att flytta ut - ingen skuld, inget hus eller lägenhet att sälja och göra sig av med.
All förändring av huset skulle vara inuti, det skulle inte synas utifrån.
Och?
Kommunen säger NEJ. Man får inte ha två boningshus på sin tomt. Det stör kommunens detaljplan - ja, någon annan kan knappast bli störd av det. Idioter.

Ättestupan nästa?

När jag växte upp hamnade, om man kan uttrycka sig så, äldre människor på ålderdomshem. Där kunde de tillbringa en god stund - ett antal år, faktiskt. De fick sin mat där, de hade tryggheten av personal dag och natt, och dessutom socialt umgänge i form av andra gamlingar som bodde där.
Många av dem som befolkade ålderdomshemmen var under stora delar av sitt boende där ganska pigga! Åtminstone pigga nog att delta i umgänget och därmed få livskvalitet in i det sista.
I den allmänna högervridning och nedmontering av de samhälleliga skyddsnäten som har ägt rum i Sverige de senaste 25 åren så har ålderdomshemmen försvunnit. Nu ska de gamla "få lov" att bo kvar hemma istället. Deras allra mest primära behov ska tillgodoses av hemtjänsten.
Naturligtvis handlar det om att spara pengar. Det är billigare att ha de gamla kvar i sina hem - litandes på att anhöriga tar hand om dem. Många miljarder har sparats på det viset.
Den som idag ska få plats på ett boende, som det kallas, alltså en plats där det alltid finns personal, måste vara så dålig och hjälpbehövande att han eller hon knappast orkar lämna sängen. Dagens boenden är alltså som gamla tiders långvård, den sista miserabla stationen innan graven.
Varför har möjligheten till en värdig ålderdom tagits ifrån våra gamla? Nej, naturligtvis ska ingen tvingas flytta hemifrån. Men för den som inte längre orkar, eller som vill ha tryggheten av personal i närheten - och samtidigt få den sociala biten med umgänge - så är det ett anständighetskrav att företeelsen ålderdomshem återinförs.
Men inget tyder på att någon ny inriktning av politiken är på gång. Ålderdomshemmet försvann med resten av folkhemmet. Vi är halvvägs tillbaka till den medeltida ättestupan.

Den största klubben

Torsdag 23 oktober, UEFA-cupen, gruppspelet:
Aston Villa - Ajax 2-1.

Äntligen! Vi är tillbaks bland de stora, där vi hör hemma.
Fantastiskt att slå Ajax - det var ju till exempel där Zlatan spelade innan han gick till gåfotbollens och de teatraliska dykningarnas hemland Italien.

Ajax är en klassisk klubb - dock inte lika klassisk som Villa. Det är ingen annan klubb heller. Villa är i princip lika med fotbollen som princip, som tävlingsform, som livsstil.
Nej, vi har inte varit så framgångsrika de senaste åren. Men det där är bagateller och just nu håller vi på att ändra på den saken.

Men oavsett vad som händer just nu, vad som har hänt de senaste 25 åren och vad som kommer att hända i framtiden, så är Villa en unik klubb.
Det var dåvarande ordföranden i Aston Villa, en viss William McGregor, som tog initiativet till det första seriespelet i fotboll i världen, det som blev den engelska ligan (långt, långt senare omdöpt från Division 1 till Premier League, ett ointressant namnbyte för övrigt). Även om ett lag från Preston gjorde en helt fantastisk förstasäsong, och även vann andra året, så försvann det sedan och har inte vunnit därefter. Aston Villa dominerade fotbollen det första decenniet, tog the double 1897 och har hängt med in i modern tid - vann ligan 1981 och Europacupen (som senare, i ännu ett ointressant namnbyte, förvandlades till Champions League) året därpå.

Det finns mer.
Villa Park blev den första (och är möjligen fortfarande den enda) arena att hysa landskamp under tre århundraden.
Under José Mourinhos oerhört framgångsrika tid som manager för Chelsea vann han på alla arenor i premier league utom en - Villa Park. (Det var också förlusten där förra hösten som var början till slutet på Mourinhos tid i Londonklubben.)
Aston Villa - den största klubben!

Marknaden - en parasit

Ni har säkert hört kommentarerna i nyhetssändningarna tusen gånger: "Marknaden inte nöjd med Ericssons delårsrapport"; "Vi väntar spänt på hur marknaden ska reagera..."

Vem fan är marknaden? Jo, det är ett antal parasiter. Det är personer, män oftast, som inte bidrar till produktionen, som inte lägger två strån i kors för en bättre värld, utan bara ägnar sig åt att spekulera i vad som ska hända i olika branscher - och deras spekulationer får sedan genomslag på börsen och därefter i den verkliga världen.
Genom sina nycker kan de fälla seriösa företag och kasta ut tusentals människor i arbetslöshet. Medan de själva seglar vidare från finansbubbla till finansbubbla.

Jag inser att det vore problematiskt att helt stänga börsen, eftersom den bidrar med kapital som företagen kan behöva för att investera och utveckla sin verksamhet. Men man kunde åtminstone införa en bestämmelse eller lag, att den som köper en aktie måste behålla den i minst sex månader. Det skulle nog rensa upp lite i börsträsket.

Det stora i det lilla

I ett enda riskorn finns hela universum.
Det skulle kunna vara ett gammalt kinesiskt visdomsord. Det kanske är det.
Jag är usel på fysik och kemi, men har hört/läst mer än en gång att man kan se samma strukturer i pyttesmå enheter och partiklar som i gigantiska. Det är ganska fascinerande, tycker jag.
Mikrokosmos och makrokosmos.

I närmiljön runt vår damm finns hela världsalltet. Berg och dalar, land och vatten, rörelse och stillhet, liv och död. För några månader sedan flög de vackra blå sländorna över vattenytan, nu har löv från buskarna och träden intill lagt sig till ro på botten.
Kullarna på dammens norra och östra sidor är mindre än en meter höga. Men med rätt vinkel och lite fantasi kan man se dem som jättelika bergskedjor som sänker sig ner mot ett stort hav. Stenen som sticker upp över ytan en bit från södra stranden kan vara en stor ö, möjligen befolkad av tusentals, kanske miljontals människor. Allt är i betraktarens öga.

Skapelsen, tiden och evigheten

Det är lika bra att först som sist reda ut det här med skapelsen.
Bibelns skapelseberättelse inleds ungefär som så här: I begynnelsen var Ordet. Och Ordet var Gud.
Detta, och liknande beskrivningar från andra religioner, kan tyckas... knäppt. Men vad har då den så kallade vetenskapen att erbjuda istället? Big Bang. Något annat har jag inte hört talas om. Och Big Bang kanske förklarar något om universums utveckling, men det förklarar definitivt inte hur jorden/universum/alltet skapades.
För ingen ska komma och inbilla mig att det där som smällde, det var... ingenting! Big Bang - den stora smällen. Men vad var det som smällde? Och, framför allt, hur hade det där som smällde kommit dit innan det smällde?

Det var skapelsen, det. Då tar vi tiden. Och evigheten. För de hänger ju ihop. Eller, de är ju på något sätt varandras motsatser.
För om det finns tid så finns det ju, åtminstone så vitt våra sinnen förmår uppfatta, en början och ett slut. Men begreppet evigheten antyder ju att det inte finns något slut. Och hur flummigt detta än kan låta, så finns det logik i det. För om det finns ett slut, vad händer då därefter?
Och, analogt, om det finns en början, vad fanns innan den?
Och därmed är vi tillbaka till skapelsen. Innan Big Bang fanns... något. Ordet, kanske! Och det har alltid funnits.

Så har vi klarat av det. Men resonemanget kan faktiskt dras ett snäpp längre: Om det inte finns någon början och inte något slut, om det inte finns någon tid, finns det då ens någon skapelse? Och om det inte finns någon skapelse, finns det då över huvud taget någonting? Finns vi?
Ja, det är klart att vi finns, säger du. Om du inte fanns hade du inte kunnat läsa detta, och jag hade inte kunnat skriva det om jag inte fanns.
Allt detta är mayas slöjor, sägs det i hinduismen. Maya, illusionen, som vi alla lever i. Och vad som finns utanför, bortom den... ja, det kan ju kallas nirvana, det absoluta, oändliga tillståndet. Här kan man lätt villa bort sig. Det är inget att skämmas för.
Vi håller där för idag.

Det negativa halvåret

Vilken otur ni har! Komma in här just samma dag som det negativa halvåret tar sin början.
Jaså, det visste ni inte? Låt mig då berätta!
Det handlar förstås om klimatet, vars eventuella förändringar ännu inte har haft sådan effekt att vi här uppe i Norden slipper vintern.

Min utgångspunkt kan sammanfattas så här: Jag älskar sommar, står ut med vår och höst, men hatar vinter. Och nu, den 15 oktober (plus minus några dagar förstås), är det definitivt kört för den här gången. Nu har brittsommaren kommit (om den nu ens kom) och gått. Nu är vi rökta!
Nu blir det bara värre och värre så långt fram man kan se, och ännu längre. Slutet av oktober är rostbrun och grådaskig; november är enbart grå. Den står man ut med (precis) bara därför att man vet, att när december kommer får man se ett ljus i mörkret. Advent, lucia och jul/nyår, dessa helger räddar några veckor där som annars förmodligen hade varit suicidframkallande. Mörkt när man stiger upp, fortfarande mörkt när man tar sig till jobbet - mörkt när man ska hem.

Fast det verkliga helvetet inträder den 7 januari. Då har trettonhelgen ebbat ut och kvar finns bara kyla och mörker. Januari och februari, dessa två djävulska månader, måste ha uppfunnits när Gud hade nageltrång. Skrapa bilrutor, halka på trottoarer, frysa om fötter och händer... listan kan göras hur lång som helst.
I slutet av februari kommer dock det första lilla tecknet på att det kanske finns ett liv efter vintern: Det blir lite, lite ljusare. Och sådana är vi ju funtade att bara minsta lilla tecken räcker för att hoppet ska väckas. Det kan dock brutalt släckas i mars, för denna månad kan vara hur kall och rälig som helst. Och lång!

Men så kommer då, tro det eller ej, april, och då tvingas vintern på defensiven. Vårens kraft är så stor att den jagar mörkret på flykten. Och där någonstans, mitt i april, inträder det positiva halvåret. Så håll ut! Det kommer en ny vår!

Håll tyst Mona!

För ett par år sedan hände två saker i svensk politik någorlunda samtidigt: Den borgerliga alliansen vann valet, och Mona Sahlin blev partiledare för socialdemokraterna.
Under lång tid därefter sjönk opinionssiffrorna för de fyra regeringspartierna - inte underligt, kanske, med tanke på deras politik, men kanske ändå, för de gjorde ju ungefär vad de hade sagt att de skulle göra.
Under hela denna period har Mona Sahlin (av, främst, borgerligheten) anklagats för att vara osynlig, för att inte berätta hur hon vill driva socialdemokratisk politik. Trots denna tystnad har partiets väljarstöd ökat oavbrutet.

I veckan som gick tog Mona (äntligen) bladet från munnen. Hon gick ut, tillsammans med språkrören från miljöpartiet, och förklarade att dessa två partier ska bilda regering 2010 om väljarna inte längre vill ha borgarna vid makten. Det tredje oppositionspartiet i riksdagen, vänsterpartiet, ställdes utanför.
Efter ett par dagar tvingades Mona, efter muller i partileden, träda fram och "göra en pudel", som det heter; säga att visst är Lars Ohly och vänstern fortfarande med i diskussionerna.

Dessa händelser visar tydligt vad Mona Sahlin är för en figur. Hon är, liksom sina företrädare, synnerligen makthungrig. Hon är beredd att gå i säng med vem som helst - bildligt talat, förstås - bara hon kan få sitta på taburetten. Hmm, det var nog bättre när du höll flabben, Mona.

Grattis Taiwan!

Idag, den 10 oktober, "double-ten" som den kallas, är det Taiwans nationaldag.

Det är en nationaldag som, i vanlig ordning, kommer att firas med blandade känslor i denna, jordens enda demokratiska kinesiska statsbildning. Taiwan är politiskt isolerat, utestängt från FN och dess olika organ. Så sent som för ett par veckor sedan avslogs landets senaste begäran att få delta i det internationella samarbetet.

Frågan är självklar: Hur kan demokratiska länder i väst tolerera, ja sanktionera, att diktaturen Kina får styra och ställa och inte bara ensamt representera det kinesiska folket utan även representera - eller stänga ute - de 23 miljoner taiwaneserna?
Svaret är lika självklart: Pengar. Handel. Den kinesiska marknaden anses så viktig att 23 miljoner människors till synes uppenbara rätt att få vara en del av det allmänna samfundet kommer hopplöst till korta. "Om vi ställer krav på Kina så slutar de handla med oss," tänker politiker i varje aktuellt västland.
Och plötsligt är alla vackra ord om demokrati bara... tomma ord. Fråga de 23 miljoner taiwaneserna var de tycker om sådana vackra ord!

Men faktum är att Kina behöver världen mer än världen behöver Kina. Om USA, Kanada, Australien och EU sätter ner foten, säger stopp, nu ska Taiwan behandlas anständigt, få en plats i gemenskapen, då måste Kina ge vika. Så enkelt är det.

Ett liv efter kraschen

För knappt 20 år sedan jublade alla borgerligt sinnade, när det så kallade östblocket med Sovjetunionen i spetsen kollapsade. Se där, så gick det med socialismen, sades det. Och kapitalismen är minsann det bästa system vi kan tänka oss.

Jaha, och nu då? Bank efter bank, i land efter land, nationaliseras - mer eller mindre - för att rädda systemets fortlevnad. Ett system som har uppmuntrat en sanslös, gränslös girighet, ett system där räknenissen är kung och hans hejdukar blandar och ger, köper och säljer, spekulerar på andras bekostnad utan att ha gjort en timmes hederligt arbete. För det är ju den så kallade småspararen, som uppmuntrats delta i spekulationerna med sitt lilla fondinnehav, som sitter där nu och ser värdet på investeringarna falla fritt.

Vad blir då resultatet av den pågående oron? När allt har ebbat ut, vad är det för en värld som framträder? I bästa fall blir det en värld där de värsta avarterna av kapitalismen har rensats ut, där det har skapats ett något högre medvetande om vad som bör tillåtas och inte. Där människor uppmuntras att tjäna sitt levebröd på att göra något produktivt, något som tillför mänskligheten något, och inte på att spekulera på börsen.

I Sydamerika är vänstervågen stark. Kan den möjligen sprida sig?

Sanningar - finns dom?

Låt oss börja med några sanningar.
Nej, förresten, låt oss börja med att konstatera att det - antagligen - inte finns några sanningar. Ni vet ju alla att man kan dela in människorna i två typer: De som tror att de vet, och de som vet att de tror. Jag tillhör den andra typen. (Det är därför jag inte är riktigt, riktigt säker på att det inte finns några sanningar.)
Så, om det nu inte finns sanningar, kanske vi kan kalla dem... probaliteter. Men det är ju ett konstigt ord. Så låt oss istället kalla dem synpunkter.

1 Det finns ingen början, det finns inget slut. (Om det nu skulle vara en lögn, så får vi aldrig reda på det.)
2 En man som slår en kvinna är enbart värd förakt. Han besudlar hela vårt kön.
3 Om alla goda krafter slår sig samman kan vi utan tvekan bli kvitt narkotikasmugglingen - och därmed missbruket. (Frågan är bara, det måste jag erkänna, vilka krafter som är goda. Å andra sidan kan vi ju faktiskt ta hjälp av lite onda krafter, bara jobbet blir gjort.)
4 Den bästa musiken gjordes 1965-1974.
5 Små pattar är lika fina som stora - huvudsaken är att de är originaldelar.