Den mest spännande resan

En mig närstående person har fått sin dödsdom. Han har cancer och kommer att leva ett antal månader till, hur många vet förstås inte ens läkarna.

Sådant får mig att tänka på döden. (Ni som läst min blogg tidigare vet att det inte är första gången jag tänker på den.)
Döden, den där obehagliga följeslagaren som följer med oss hela livet; länge är han på ganska betryggande avstånd, men då och då, och i allt högre grad ju längre vi lever, närmar han sig. Döden är som vår skugga, vi blir aldrig av med den. Den är en del av oss - den ena halvan av vår existens, Livet är den andra.
Där har vi symboliken från yin och yang igen: inuti den vita halvan finns en svart fläck, det är Döden som gör sig påmind, till exempel när någon vi bryr oss om går bort eller närmar sig slutet. Men vad är då den vita fläcken inuti den svarta halvan? Jag tror att den är vår själ, vår odödliga själ som finns kvar när vi trätt in i dödsriket.

Jag älskar att resa. Jag tror att jag skulle kunna tillbringa 90 procent av min tid på resande fot; se nya platser, träffa nya människor, få nya upplevelser. Det är livet! Och jag kan se på döden - åtminstone idag, när jag så vitt jag vet inte själv står i omedelbar närhet av den - som en resa, och inte vilken liten plutteresa som helst, utan den mest spännande av alla resor.
Jag kan se hur jag far iväg, bort från jorden, bort från solsystemet, ut i det oändliga... Men inte, menar jag, försedd med enbart en enkel biljett. Jag kommer tillbaka. Någon gång.