Global Pleasing System?

Sony Ericssons GPS-funktion är en riktig glädjespridare!
Testade den idag när jag knatade min "bergsrunda" i de ökända Nävlingebackarna. Gjorde till och med min runda extra lång - måste ju få en genomkörare innan femkilometersloppet i Tyrs Hage på torsdag.
Med bilen har jag mätt den längre rundan till knappt sju kilometer.
Den går rakt uppåt, i princip, de två första kilometrarna. Sen springer man cirka 1,5 kilometer (trodde jag) slätt till en punkt där man vänder och springer tillbaka. De två sista kilometrarna är alltså behagligt nerförbacke.

Den underbara GPS-mätaren påstår att jag sprang rundan på 40,59 minuter - och påstår att den är 7,9 kilometer lång.
Tiden kan nog ungefär stämma det kunde jag konstatera när jag tittade på klockan i bilen när jag kom tillbaka. Men sträckan...
Det skulle ge mig en miltid på, säg, 52 minuter, vilket jag aldrig har varit i närheten av.
Vad ska man tro om sånt?

En vacker dag

Ja, faktiskt, varken mer eller mindre.

I morse blev jag lite betänksam när jag tittade på termometern - plus tolv grader bara. Nu är det höst, tänkte jag och drog på långbyxorna. Det kändes ovant och ganska deprimerande.

Men ett par timmar senare hade kvicksilvret stigit till mer behagliga 16 grader (ökade senare till 19). Och ingen vind, härligt solsken. Kort sagt, en fantastiskt fin sensommardag. Inte alls höst!

Och tomaterna mognar på. Och de är söta och goda. Titta själv!

Lugnt och fint

Musikanläggningen i gymmet var sönder ikväll.
Åh, vad där var lugnt och skönt!

Nattens drottning - till frukost

Vi har en nattens drottning i ett västerfönster, och av någon anledning trivs den ganska bra i vårt hus. Det hör inte till vanligheterna annars, vad gäller växter. De flesta uthärdar, i bästa fall.
Denna blommar varje år, ibland mer än en blomma. Igår kväll var det dags; under några korta förnattstimmar öppnade den sig för oss.


Nu är det så med nattens drottning att den inte enbart är vacker under de korta timmar den blommar. Blomman har en läkande förmåga, detta enligt kinesisk tradition - och de brukar ju veta sådant. Bland annat lär den vara bra mot astma!
Alltså plockades den vissna blomman ner i morse av Jo...


...och offrades till förskäraren.
Lagom rituellt uppskuren i småbitar (enbart blomman, inte stjälkbiten) tillagades den så tillsammans med ett ägg och blev till...


...en omelett som säkert inte bara var nyttig utan också god.

Blackberry way

Nu dukar trädgården fram en av sommarens sista festmåltider: Björnbären.
Dessa sensommarens svarta riddare är i år riktigt stora och fina. Bara att gå ut och ta för sig.
Sen återstår i princip bara äpplena - de TVÅ (!) vi har på ett av träden. Det andra vägrar helt.
Nåja, tomaterna har vi ännu inte börjat plocka. Tre av dem är vackert röda men fortfarande alltför hårda. Får ge sig till tåls.

Den obehaglige Jens Lapidus

Jag har nyss läst ut hajpade Jens Lapidus andra (tror jag) bok, Aldrig fucka upp, uppföljare till megahiten Snabba cash.
Jag var egentligen ute efter Snabba cash, men den fanns inte inne på biblioteket.

När jag öppnade boken gjorde jag det med förväntningen att den skulle vara mycket macho, överspänd, stenhård i magen.
Och precis sådan är den.
Jag tror aldrig har jag läst en bok där alla huvudpersonerna är så genuint otrevliga. Snuten Thomas, förortskillen Mahmud, psykfallet Niklas; alla är de män, alla är de utrustade med ett testosteronmaxat tunnelseende, även om de skiljer sig åt. Psykfallet avviker lite från de andra - men fan vet om det gör de andra märkbart friskare i huvudet!

Jag gissar (hoppas) att Jens Lapidus vill beskriva en mörk verklighet, snarare än att porträttera sina idealmän. Han lyckas naturligtvis ytterst väl med det i så fall. Men det känns ändå som en bok behöver någon huvudperson som läsaren (även en läsare som INTE går på anabola och säljer knark på kvällarna) kan identifiera sig med.
För huvudpersonerna i Aldrig fucka upp känner jag bara avsmak.

Mödan bär frukt

Idag blev jag glad när jag kom ut på husets baksida.
Där har vi två tomatplantor som jag har vattnat och haft mig med hela sommaren.
Ett 40-tal tomater, större och mindre, växer på de två plantorna. Gröna (ostekta) tomater.
Men idag har en av dem börjat ändra färg, blivit lite gul. Håller på att mogna.
Äntligen!
All möda börjar ge resultat.
Kul!

Fredag är en bra dag

Idag är det - knappt en timme till - fredagen den 13:e. Den legendariska otursdagen.

Varför? "I många kulturer...bla bla bla..." står det i Norra Skåne idag, och två exempel ges: Nattvarden, så klart, samt någon måltid bland Asagudarna där den elake Loke kom in som nummer 13. Och så spikades Jesus upp på korset en fredag, och så var det klart.

Jag tror inte på det där. Jag kan lika bra hävda att, till exempel, TRE är oturstalet.
Jag körde och smällde med min moped den tredje någonting. Och jag körde och krockade med min första bil den 3 juli ett visst år.
Och tänk själva: Mannen och älskarinnan ligger och myser. Så öppnas dörren och den äkta frun kommer in - person nummer tre. Och så går det som det går...

Fast härom året bevisade jag verkligen att jag inte tror på sådant. Den tredje mars (!!) - 3/3 alltså - satte jag mig med berått mod i ett flygplan och flög till England. Det gick bra, förstås.

Och fredag... det är ju veckans bästa dag! Särskilt kvällen! Hela helgen ligger orörd och väntar.

Skål, för fredagen den 13:e! Och alla andra fredagar.

The Legionnaire

Här är han, den moderna tidens elitspelare;
Fri från gammeldags tramsiga värderingar som klubbkänsla och lojalitet med supportrar,
Fri att fokusera till hundra procent på sin verkliga kärlek: Penningen.

Det är inte bara Martin...

...hans avgång var snarast den berömda droppen.
Jag har länge varit trött, så trött på hur fotbollen på elitnivå har utvecklat sig.
Jag är trött på den sjuka pengakarusellen, på dessa Legionärer som säljer sig till högstbjudande när de redan har en lön som vida överstiger den som vanliga människor har.
Elitfotbollen har blivit en bild av dagens extrema marknadsekonomi, och det är ingen vacker bild.

Årets Charity Shields-match (eller vad den heter nuförtiden, den har säkert bytt namn) mellan Chelsea och Manchester United slutade 3-1 till något av lagen, ointressant vilket.
Målskyttar: Antonio Valencia, Javier Hernandez, Salomon Kalou och Dimitar Berbatov.
Inte en engelsman så långt ögat når, i dessa två så kallat engelska lag, inte ens en skotte eller irländare.
Var finns klubbkänslan? Var finns det ärliga engagemanget?

Fifa, eller är det kanske Uefa, talar - sedan flera år tillbaka - om att införa en regel att fem (tror jag det är) av lagens startelva i seriematch ska komma från det egna landet. Det låter, om det mot förmodan blir av, som ett sundhetstecken. Men det räcker inte.
Så här borde regeln lyda: Minst sex spelare i startelvan ska vara fostrade, uppvuxna inom den egna klubben!

I väntan på det slutar jag se på fotboll, läsa om fotboll - har raderat alla mina bookmarks som hör dit.
Ja, lite svensk fotboll kan man väl se. Där är inget som engagerar mig så mycket och pengarna är inte riktigt lika over the top som i England (och andra länder).

Adjö, fotboll.
Imorgon kommer bilden. På denna blogg.

Det blir mycket tid över...

...och mycket energi, nu när jag inte behöver bry mig om fotboll längre.

Fem dagar före ligastarten hoppar Martin O'Neill av jobbet som manager för Villa, troligen - enligt spekulationerna - på grund av bristande uppbackning finansiellt från klubbägaren.

Englands kanske bäste manager (okej, Storbritanniens, han är nordirländare) lämnar vår klubb. Detta samtidigt som en av nyckelspelarna är på väg till en annan klubb - och ytterligare en står på en tredje klubbs önskelista.

Detta kan bara betyda en sak inför den nya säsongen:
Katastrof.

Så det är lika bra att skita fullständigt i fotbollen. Bättre att måla, göra musik, jogga, träna och pula i trädgården.

Åttonde i åttonde

Säkert är det många brudpar som idag firar sin tvååriga bröllopsdag. Om drygt en månad kommer andra, men troligen inte så många, att fira sin ettåriga. Och ytterligare en dryg månad senare kommer ett antal - men troligen ännu färre - par att gifta sig. Nästa år, den 11 november, kommer ett antal par, ännu färre än i år, att ingå äktenskap och slutligen, strax före jul 2012, blir ett antal par vigda med varandra.
Varför färre och färre?
Årstiden, förstås.
Och det kanske kompenseras i andra länder, vad vet jag.
Och det är förstås bara av akademiskt intresse. Det finns nog inget som säger att äktenskapet blir lyckligare för att det är ingånget 080808, 090909... etc.

Ja, sådant kan man också blogga om.
Vi kom inte riktigt fram till livets mening igår. Vi var rätt nära, vi var framme (eller bak, snarare) vid den punkt då "nästan inget" exploderade i Big Bang.

Och nu regnar det. På vår tvätt som glatt (?) hänger på torkvindan.
Hoppas det inte är hösten som kommer redan.

Vad är meningen med livet?

Ja, den enkla lilla frågan tänkte vi att vi skulle ta fram svaret på nu på lördag.
Vi, några oerhört framstående filosofer och stora tänkare, ska samlas här i min trädgård - eller, vid regn, inomhus - och dryfta dessa spörsmål.
Tyvärr har den mer ortodoxa falangen uteblivit av olika skäl. Det är lite synd, men vi som kommer, kommer att ge alla religioner och trosuppfattningar, inklusive ateismen, en rejäl match!
Det enda jag kan avslöja så här i förhand är:
Svaret blir INTE 42.

Inget (penga-)regn

Det har knappt regnat något under de fem dagar vi hittills haft utställning i Åhus. Den sajt där jag kollar vädret varje dag har haft den goda smaken att skjuta fram det planerade regnet hela tiden - i morse var det faktiskt framflyttat ända till lördag, dvs dagen efter att vår utställning är slut.

Tyvärr har det inte heller regnat pengar på mig under utställningen. Mycket folk har jag haft och många vackra ord har sagts om mitt måleri. Men ingen tavla såld ännu. Idag var där i alla fall en kund som köpte ett ex av min bok! Alltid något!

Nåja, jag är ju en "ung" målare och känner ingen press på mig. Jag kommer att bli bättre och bättre, och min målsättning inför nästa utställning (oktober, Hedbergshuset) är att göra den mer enhetlig, inte spreta så mycket.
Folk frågar mig om min stil - och jag tvingas säga att jag tycker om att måla många sorters motiv, och på många olika sätt.

Faktum är att jag nu längtar lite efter att utställningen ska ta slut så jag kan vara hemma och måla...

Yngel!

Vår damm har fått tillökning.
Det har jag kanske berättat om innan, men här är bildbeviset!


En hel massa småfirrar simmar omkring och ser ut att njuta av livet.


Ja, så här små är de i jämförelse med de stora fiskarna.
Kul!
Hoppas några av dem överlever kommande vinter...