Det finns inga européer, skriver Göran Greider i en debattartikel där han riktar kritik mot Lissabonfördraget och planerna på att knyta EU-länderna närmare varandra.
Fel, Göran. Det finns minst en europé: jag!
Jag känner mig lika mycket hemma i, säg, Iraklion på Kreta eller i Dublin i Irland, som i Göteborg eller... hemska tanke, Stockholm. (Finns det någon mentalt kyligare plats på jorden?)
Jag håller ofta med Göran Greider i vad han skriver, men inte när det gäller Europafrågan. Det är också en svensk egenhet att vänstermänniskor är motståndare till unionen. I andra länder är det mest nationalister på högerflanken som motarbetar samarbetet mellan oss européer.
Att vara mot EU med motiveringen att ett tätare Europasamarbete hotar svenska strävanden att minska klyftorna mellan rik och fattig håller inte, menar jag. Idag är hela världen sammankopplad, inte minst ekonomiskt, vare sig man vill det eller inte. Att då som ett litet land ensamt kämpa för ökad jämlikhet är ganska dödfött. Mycket bättre då att alla radikala krafter i Europa tillsammans kämpar för detta mål - då har vi en chans att lyckas. För det är väl inte bara de sämre lottade i Sverige som vi bryr oss om?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar