För ett par år sedan hände två saker i svensk politik någorlunda samtidigt: Den borgerliga alliansen vann valet, och Mona Sahlin blev partiledare för socialdemokraterna.
Under lång tid därefter sjönk opinionssiffrorna för de fyra regeringspartierna - inte underligt, kanske, med tanke på deras politik, men kanske ändå, för de gjorde ju ungefär vad de hade sagt att de skulle göra.
Under hela denna period har Mona Sahlin (av, främst, borgerligheten) anklagats för att vara osynlig, för att inte berätta hur hon vill driva socialdemokratisk politik. Trots denna tystnad har partiets väljarstöd ökat oavbrutet.
I veckan som gick tog Mona (äntligen) bladet från munnen. Hon gick ut, tillsammans med språkrören från miljöpartiet, och förklarade att dessa två partier ska bilda regering 2010 om väljarna inte längre vill ha borgarna vid makten. Det tredje oppositionspartiet i riksdagen, vänsterpartiet, ställdes utanför.
Efter ett par dagar tvingades Mona, efter muller i partileden, träda fram och "göra en pudel", som det heter; säga att visst är Lars Ohly och vänstern fortfarande med i diskussionerna.
Dessa händelser visar tydligt vad Mona Sahlin är för en figur. Hon är, liksom sina företrädare, synnerligen makthungrig. Hon är beredd att gå i säng med vem som helst - bildligt talat, förstås - bara hon kan få sitta på taburetten. Hmm, det var nog bättre när du höll flabben, Mona.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar