Adjö Guinness

Idag säljer jag min första målning!
Det är en stor dag för mig.
Mitt "verk" Black Gold of Ireland, en bild av ett glas med Guinness (kan beskådas på: http://www.lordinorbit.com/html/paintings.html) har funnit en köpare.
Jag är glad och jag är stolt!
Visst kommer det att kännas konstigt att skiljas från det där Guinnessglaset, men det får jag leva med.

The terror in Eritrea

20 years ago, many people in the "free world" supported the Eritrean fight for independence from Ethiopia. Now, that support is giving us a bad taste in our mouths.

What happened when the Eritreans succeeded in establishing their own country? It turned into one of the most repressive regimes on Earth.
One example of this is the fate of Swedish citizen Dawit Isaak, journalist who returned to his native lands (now Eritrea) to report.
He was caught and thrown into prison, and yesterday the Eritrean president commented thus on the case:
"He will not be put on trial and he will not be released. We know how to deal with him and others like him."
These are the words of the president of a nation.
Isn't that enough reason for world wide isolation of Eritrea? Enough reason for the International Court of Justice in The Hague to bring that asshole of a president to charge?

Vilsen i galaxen

Sliter med en målning.
Det ska bli en galax, men samtidigt en malström.
En malströmsgalax.
Det håller på att bli en mardrömsgalax istället.
Det började så bra - indigo två tredjedelar upp på duken, därovan vitt till ljusblått. Snygg kontrast!
Så satte jag igång med själva galaxen. Ni vet själva formen, som en spiral som blir allt större. I gult. Och övre delen av den funkar, med armarna som möjliga kanter på en malströmsvirvel, där... vatten, fartyg, vad som helst, sugs ner.
Problemet är nedre delen. Den stämmer inte. Jag menar, om man ser galaxen... malströmmen... snett uppifrån, så måste ju den nedre halvan ha brantare kanter på något sätt. Men det ser piss ut hur jag än gör.
Hmm.
Om jag skulle skita i den nedre delen, förlägga galaxens centrum så långt ner på duken att den nedre delen hamnar utanför målningen.
Tål att tänka på.

Lament of a painter

I see pictures everywhere. And when I see them, I'm convinced that I will be able to paint them. So, I take out my mobile phone and take some photos, print them out on my computer (maybe after I've manipulated them some in Photoshop) and start painting.
And... suddenly it's not that easy. Or, rather, sometimes it's easy, something it's just impossible. I am an up-and-down-person; in painting, in writing, in playing, in everything, I guess. I don't have an even level. It's just the way I am.

On another day I take out my painting stuff and just start drawing some lines, shapes, fields of color on the canvas - and it turns out great! That's the kind of moments that make life worth living, and enjoying.

The transfer torment

Season's over. It's been a... quite good season. There was a time I hoped it would be REALLY good, but that didn't happen. Fifth or sixth place, that's okay. We'll be in Europe next fall.

Now the goddamn transfer window will open. Goddamn, because we stand to lose good players. Especially Gareth Barry, whose Liverpool rumors ruined last Summer.
I can't stand it!
I promise myself I will NOT GIVE A SHIT about the football web sites after this Sunday. I'm gonna paint, drink some beer, mow the lawn, watch my pond and just have a good time.
Transfer window: fuck yourself!!!

Transferplågan

Säsongen är snart slut. Det var... en ganska bra säsong. Ett tag hade jag förhoppningen att den skulle bli RIKTIGT bra, men det blev den inte. Femma eller sexa, det är okay. Vi spelar i Europa till hösten.

Nu öppnar snart det förbannade transferfönstret. Förbannat, därför att vi riskerar att förlora bra spelare. Framför allt Gareth Barry, vars Liverpool-rykten förstörde förra sommaren.
Jag står inte ut med det!
Jag lovar mig själv att SKITA I fotbollswebbarna efter söndag. Jag ska måla, dricka lite öl, klippa lite gräs, titta på min damm och ha det skönt.
Transferfönster: fuck yourself!!!

Suger i matte...

Som det kan gå. Här går jag ut på min blogg och påstår att tre av fyra är 80 procent. Jag borde skämmas - och det gör jag. 75 procent ska det vara.

Det är nästan så man hamnar på samma nivå som berättas om gamle boxningsvärldsmästaren Ingemar Johansson. Någon arrangör någonstans försökte locka honom att boxas på en gala och lovade honom en tredjedel av intäkterna.
Men Ingo var inte nöjd med det budet:
"Nej, jag ska ha minst en fjärdedel!"

Rätt låt vann inte

Dags för en liten schlagersummering. Malena kom på 21:a plats, det var alldeles för långt ner. Hon och låten var värda ett bättre öde - en topp 10-plats hade definitivt varit en mer lämplig belöning.
Norges vinnande bidrag var helt okay. Kanske inte mycket att säga om att den vann, men i min smak fanns där ännu bättre låtar. Den bästa kom tvåa: Island. 60 procent av vår familj röstade faktiskt på den - med tanke på att en i familjen inte ens såg finalen var det 80 procent av de tittande hemma hos oss som röstade på Yohanna med sin fina röst och bra refräng.
En del säger att det var en ovanligt bra final och jag kan hålla med. Ett knippe låtar var klart bra och ingen var riktigt, riktigt usel.
Men varför måste fikusmaffian ha monopol på föreställningen? Jag bryr mig inte om människors sexuella läggning, det är deras ensak (och sannolikt inget som någon kan välja själv), men ibland går det bara för långt. Shirley Clamp var okay, men hennes "manlige" kollega...
Östblocket dominerade inte särskilt mycket detta år. Det var snarare Norden, som ju kom både etta och tvåa. Men, än en gång, Malena var värd en bättre placering. Hon gjorde ett stiligt framträdande.

Den runda makrillburkens sista strid

För ett antal år sedan simmade de fritt omkring, ymnigt förekommande, i butikernas hyllor; den runda makrillburken. Tre och tre såldes de, de var lätta att öppna och, framför allt, man behövde inte hugga innehållet i småbitar med en gaffel innan man kunde plocka upp det och lägga det på sin macka. Det var redan gjort!

Sedan försvann de från Willys i Kristianstad. Först var de borta några veckor för att sedan återvända. Men en dag var de borta... för gott.
ÖB i Hässleholm har därefter varit en fredad zon. Där har funnits en till synes livaktig population. Till synes, ja. För nu verkar exterminationen ha drabbat även detta bestånd. Stridsmullret ljöd i fjärran och de rektangulära makrillburkarnas fula trynen dök upp vid horisonten. Efter en blodig batalj har de nu belägrat hyllorna.

Sista hoppet, och det är ett klent sådant, står nu till före detta Tyrehallen (som har bytt ägare och namn fler gånger än en annan byter skjorta) i Tyringe, där det enligt uppgift finns/har funnits en mindre koloni av de runda.
Är det sista striden som är här?

Maj oh maj

Fiskarna i dammen hade minsann hittat ett "gömställe". I södra änden av dammen finns några av de växter som flyttades över från den gamla dammen - och de har på något sätt bildat vad som lite liknar en våtmark eller ett träskområde.
Där under har firrarna hittat sitt favoritställe. Jag gissar att där finns en del föda att finna.
Så nu har vi sett sju av fiskarna - samtidigt! Där borde vara ett par till, men de kanske har hittat ett ännu bättre gömställe. Fortfarande är det svårt att se ända ner till botten av djuphålan.

Och nu blommar syrenerna. De är fantastiska. Jag tycker egentligen bäst om de röda, men de vita luktar mest. Blandningen mellan de olika färgerna är väl det optimala - precis som blandningen mellan olika folkslag i samhället ger ett mervärde. Så fick jag sagt det också.
Maj är förmodligen årets bästa månad - utom för pollenallergikerna, förstås. Och en maj som är så solig och fin som årets, måste man ta vara på. Varje dag, varje timme. Njuta!
Igår kväll kunde jag blicka ut över en nyklippt gräsmatta. (Ja, det var jag själv som hade klippt den. Jag har inget emot det jobbet.) En härlig känsla.

Damm damm damm

Sikten i dammen har klarnat märkbart de senaste dagarna. Delvis beror det nog på vädret - regnskurar några dagar. Men framför allt, gissar jag, på det filter jag har köpt och installerat. Man vill ju liksom kunna se något som händer där nere.
Klar(are) sikt nu, men var är fiskarna?
En, två stycken syns. Där borde vara minst nio!
Har skatorna tagit dem? Eller någon kattjävel?
Det bekymrar mig.
Men än så länge ser man inte riktigt ner till botten av djuphålan. Jag hoppas de ugglar där nere.
Vattenväxterna jag satte i förra helgen har växt, en del av dem. Andra avvaktar, tar längre tid på sig. Ingen av dem verkar åtminstone ha dött. Ännu.
Tänker fixa två markstående lampor också, typ gammeldags gatlampor, och placera på två strategiska ställen vid dammen. Kan bli mysigt sommarkvällar.

The benefit of a cold

Second day of sick leave. Caught a cold. Head heavy like a Metallica song. Boring - also like (most) Metallica songs.
But I found one advantage. I was slouching on the sofa zapping through our one hundred-odd more or less useless TV channels when I suddenly came upon a good song! On MTV... no, that's not possible. It was VH1, actually, they were counting down some pop charts.

At a first glance the song was all disco: up tempo, a smattering of black girls dancing, some beyonceish character in the middle. But... wait! Listen to the drums! Listen to the bass! This ain't no fucking disco!
No, it was more like... I don't know, maybe 50's rockabilly or something. Real music! Made my temperature rise.
What song it was? Alesha Dixon. The Boy Does Nothing. Check it out!

Den oändliga historien

Jag belägras ibland av en önskan att bli färdig. Jag tror det är något ärftligt.
Som nu i helgen, till exempel. Köpte vattenväxter som jag planterade, eller snarare satte ner, vid kanterna i dammen.
Dagen därpå kompletterade jag anläggningen med ett filter - ett stort schabrak som ser ut som en soptunna, och det är klart, det är det ju också på sätt och vis - som förhoppningsvis ska innebära klarare vatten och därmed bättre sikt, förhoppningsvis ända ner i djuphålan där våra fiskar av någon anledning gömmer sig.
Hu vilken lång mening det blev!

Så där. Nu känns dammen färdig.
Det är den förstås inte, det tillkommer alltid saker, men det förtränger jag just nu. Dammen känns färdig och det känns bra.
Det är inte så att jag ogillar att pula med dammen, tvärtom skänker det mig en hög grad av tillfredsställelse. Men ingen tillfredsställelse under tiden man "jobbar" går ju upp mot den som infinner sig efter att jobbet är klart, när man kan sitta där - gärna med en kall öl i handen, vid den här tiden på året - och betrakta sitt verk.

Let's face it. Färdig blir man aldrig. Men det känns skönt att ha klarat av delmål: min bok är ett formidabelt sådant. Dammen ett mindre men ändå viktigt.
Livet är ju ett... delmål. Åtminstone enligt min livsåskådning. Det kommer fler. Men vi tar dem ett i taget, gör dem färdiga.