Nej, jag kan inte heller undvika att blogga lite om Michael Jackson. Gissar att hans namn finns med på många bloggar idag - och bara det visar hur stor han var.
För mig har han, musikaliskt åtminstone, inte betytt någonting. Inget positivt i alla fall.
Han kom fram i samband med de kanske största katastrofåren i musikens historia, i mitten av 70-talet, då det Gyllene Decenniet (1965-1974) med fulländad rockmusik tog abrupt slut och allt sveptes åt sidan av den största plågan sen digerdöden: discomusiken.
Ungefär samtidigt som Donna Summer och hennes väninnor höll på att stöna i sina studior, de taktfasta trummorna och basgångarna höll på att driva oss rockare till vansinne och de hysteriska trumpeterna fullbordade slakten, då gled Michael Jackson fram över scenen i sina karakteristiska danssteg.
På den tiden hade han fortfarande sin originalnäsa och var kanske lite mörkare i hyn än sedermera. Han var säkert en skicklig koreograf och dansare, och om man gillar genren var han troligen också duktig kompositör och möjligen sångare.
Som sagt, för mig är han som musiker helt ointressant. Men alla turer som funnits i hans liv - så tragiskt i många avseenden - placerar honom utan tvekan bland skaran av legender.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar