Den oändliga historien

Jag belägras ibland av en önskan att bli färdig. Jag tror det är något ärftligt.
Som nu i helgen, till exempel. Köpte vattenväxter som jag planterade, eller snarare satte ner, vid kanterna i dammen.
Dagen därpå kompletterade jag anläggningen med ett filter - ett stort schabrak som ser ut som en soptunna, och det är klart, det är det ju också på sätt och vis - som förhoppningsvis ska innebära klarare vatten och därmed bättre sikt, förhoppningsvis ända ner i djuphålan där våra fiskar av någon anledning gömmer sig.
Hu vilken lång mening det blev!

Så där. Nu känns dammen färdig.
Det är den förstås inte, det tillkommer alltid saker, men det förtränger jag just nu. Dammen känns färdig och det känns bra.
Det är inte så att jag ogillar att pula med dammen, tvärtom skänker det mig en hög grad av tillfredsställelse. Men ingen tillfredsställelse under tiden man "jobbar" går ju upp mot den som infinner sig efter att jobbet är klart, när man kan sitta där - gärna med en kall öl i handen, vid den här tiden på året - och betrakta sitt verk.

Let's face it. Färdig blir man aldrig. Men det känns skönt att ha klarat av delmål: min bok är ett formidabelt sådant. Dammen ett mindre men ändå viktigt.
Livet är ju ett... delmål. Åtminstone enligt min livsåskådning. Det kommer fler. Men vi tar dem ett i taget, gör dem färdiga.