Scared shit!
Kommer ut till dammen på förmiddagen. När jag närmar mig flyr ett gräsandpar med, anar jag, ytterst skyldig uppsyn - och fulla bukar.
Bara två av fiskarna syns till.
Bedrövelse.
Ilska.
Sen... resignation. Sådan är naturen. Det är sjöfåglars instinkt att äta fisk, här kom de i princip till ett dukat bord. Visserligen ligger fiskarna mest nere vid botten än så länge, de är rätt slöa fortfarande efter vintern, men en gräsand är säkert en god dykare.
De har kalasat på den tredje karpen (koien) och den stora guldfisken.
Tittar till dammen igen en timme senare, lite uppgiven.
De två kvarvarande trycker på botten. Inte så konstigt, nyss blev ju kompisarna uppkäkade!
Men... något rör sig inne bland dukens veck. En vit stjärt. Inte en avsliten rest efter en måltid, utan en levande stjärt, med tillhörande fisk.
Jag går runt dammen och ser, inne bland samma veck, en skymt av något rött - som också rör sig.
De lever! Båda två! De har gömt sig för fåglarna och klarat sig.
Eller också var gräsänderna inte ens intresserade av dem.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar