Bokslut 2009-2010

Igår tvingades vi dricka nederlagets bittra kalk.
I jämförelse med flygolyckan över Ryssland, där Polen miste det mesta av sin statsledning - eller vardagen i länder som Irak och Afghanistan, där reptilhjärnor från olika läger gör sitt bästa för att ta kål på varandra - kan ju resultatet av en fotbollsmatch tyckas vara något ganska futtigt.
Men det engagerar, och det bloggas om det, som jag gör här.

Så här dagen efter är det lätt att bli pessimistisk i överkant. Officiellt tror Martin O'Neill fortfarande på möjligenheten av en fjärdeplats för Villa, men det kommer naturligtvis inte att hända. Svarta mars såg till så den chansen försvann, och då är det inte främst brakförlusten på Stamford Bridge som ligger bakom, utan de tappade poängen i två jämförelsevis enkla hemmamatcher, mot Wolves och Sunderland. Vi skulle haft sex poäng där, fick två.
Det är inte ens säkert att Villa hamnar bland de sju bästa. Everton skuggar och har betydligt bättre form än vad vi har.

Men oavsett vad som händer de sista fem-sex matcherna så blir det nyktra omdömet ändå att det här har varit en väldigt BRA säsong!
Vi går till final i en av cuperna, till semifinal i den andra. Vi besegrar tre av de fyra "stora" lagen (tar fyra av sex poäng totalt mot United). Det har inte hänt i mannaminne.
Realiteten är att Villa fortfarande har för liten trupp för att fajtas i den absoluta toppen en hel säsong. I år höll det fram till mars.
Vad vi framför allt saknar är en giftig striker; en Lionel Messi, en Wayne Rooney. En som sätter sina chanser. Bakåt är det riktigt bra. Ända fram till Svarta mars var Villa det lag i Premier League som släppt in minst mål. Okej, en ny målvakt är snart nödvändig (och O'Neill vet om det), den fantastiske Brad Friedel är faktiskt 39 år och nära slutet på sin karriär.

Så är det.
Keep smiling! And up the Villa!