Det är inte bara Martin...

...hans avgång var snarast den berömda droppen.
Jag har länge varit trött, så trött på hur fotbollen på elitnivå har utvecklat sig.
Jag är trött på den sjuka pengakarusellen, på dessa Legionärer som säljer sig till högstbjudande när de redan har en lön som vida överstiger den som vanliga människor har.
Elitfotbollen har blivit en bild av dagens extrema marknadsekonomi, och det är ingen vacker bild.

Årets Charity Shields-match (eller vad den heter nuförtiden, den har säkert bytt namn) mellan Chelsea och Manchester United slutade 3-1 till något av lagen, ointressant vilket.
Målskyttar: Antonio Valencia, Javier Hernandez, Salomon Kalou och Dimitar Berbatov.
Inte en engelsman så långt ögat når, i dessa två så kallat engelska lag, inte ens en skotte eller irländare.
Var finns klubbkänslan? Var finns det ärliga engagemanget?

Fifa, eller är det kanske Uefa, talar - sedan flera år tillbaka - om att införa en regel att fem (tror jag det är) av lagens startelva i seriematch ska komma från det egna landet. Det låter, om det mot förmodan blir av, som ett sundhetstecken. Men det räcker inte.
Så här borde regeln lyda: Minst sex spelare i startelvan ska vara fostrade, uppvuxna inom den egna klubben!

I väntan på det slutar jag se på fotboll, läsa om fotboll - har raderat alla mina bookmarks som hör dit.
Ja, lite svensk fotboll kan man väl se. Där är inget som engagerar mig så mycket och pengarna är inte riktigt lika over the top som i England (och andra länder).

Adjö, fotboll.
Imorgon kommer bilden. På denna blogg.