Den obehaglige Jens Lapidus

Jag har nyss läst ut hajpade Jens Lapidus andra (tror jag) bok, Aldrig fucka upp, uppföljare till megahiten Snabba cash.
Jag var egentligen ute efter Snabba cash, men den fanns inte inne på biblioteket.

När jag öppnade boken gjorde jag det med förväntningen att den skulle vara mycket macho, överspänd, stenhård i magen.
Och precis sådan är den.
Jag tror aldrig har jag läst en bok där alla huvudpersonerna är så genuint otrevliga. Snuten Thomas, förortskillen Mahmud, psykfallet Niklas; alla är de män, alla är de utrustade med ett testosteronmaxat tunnelseende, även om de skiljer sig åt. Psykfallet avviker lite från de andra - men fan vet om det gör de andra märkbart friskare i huvudet!

Jag gissar (hoppas) att Jens Lapidus vill beskriva en mörk verklighet, snarare än att porträttera sina idealmän. Han lyckas naturligtvis ytterst väl med det i så fall. Men det känns ändå som en bok behöver någon huvudperson som läsaren (även en läsare som INTE går på anabola och säljer knark på kvällarna) kan identifiera sig med.
För huvudpersonerna i Aldrig fucka upp känner jag bara avsmak.