Egoismens profeter

Jag hade inte tid den dag jag hade tänkt mig att ge regeringen en känga, ej heller dagen därpå eller dagen efter den.
Men nu har jag några minuter, och de tänker jag använda.

Det senaste, eller något av det senaste åtminstone, från Reinfeldt-regeringen är en utredning där man föreslår att privata intressenter ska få driva lönsamma delar av kollektivtrafiken, medan staten ska få sopa ihop resterna sen, de där sträckorna som inte är intressanta för vinstdrivande företag.

Förslaget ligger helt i linje med regeringens politik och ideologi: privata intressen ska få plocka russinen ur kakan och skiten ska lämnas till det allmänna, allt för att göra den offentliga sektorn så liten och betydelselös som möjligt.
Likadant har det blivit inom skolans område och vården.

Ideologin är klar: samhället ska ha ett A-lag och ett B-lag, och de som är med, tvingas gå med, i B-laget - de som ekonomiskt och socialt finns längst ner på klasstrappan, de ska riktigt känna hur värdelösa och tärande de är.

De oupphörliga skattesänkningarna följer samma mönster. "Vanligt folk" ska få några hundralappar mer i plånboken varje månad och vara tacksamma för det.
Och ju lägre skatten blir, ju mindre skattepengar som kommer in till statskassan (och motsvarande i kommunerna), ju mindre resurser finns det till våra gemensamma angelägenheter, såsom vård, skola och äldreomsorg, infrastruktur med mera, samt de transfereringar (bidrag av olika slag) som ska se till så klyftorna i samhället hålls åtminstone inom skamgränserna.
Det gör de inte längre.

Den del av befolkningen som har det sämst - som har ekonomiska och sociala problem - får det allt sämre medan övriga får det lite (de flesta) eller mycket (de riktigt rika) bättre.
När klyftorna ökar i samhället får det två effekter.
Den ena är att de som har det sämst konsumerar mindre, eftersom de får sämre ekonomi. De som har det bäst kanske konsumerar något mer än tidigare, men bara marginellt eftersom de redan tidigare hade råd att köpa vad de ville. Totalt sett minskar alltså konsumtionen, vilket genererar mindre intäkter i form av moms och färre arbetstillfällen.
Den andra är att missnöjet och oron i samhället ökar, och därmed brottsligheten. Och detta drabbar förr eller senare också de besuttna.

Regeringen biter sig alltså själv i svansen när man för en så utpräglad klasspolitik som nu. Ingen tjänar på det.
Och vad gör den så kallade oppositionen? Inte mycket. Mona Sahlin är som en light-version av Fredrik Reinfeldt, miljöpartisterna svänger hit och dit, och Lars Ohly verkar ha plockats med i gänget närmast för att neutraliseras.
Det är dystert.