Vad händer när allting är slut?

Siffran tre är av någon anledning ofta förekommande i ordstäv, sägner, religion och mystik: alla goda ting är tre, tredje gången gillt och så vidare.

Inom religion och mystik talar man om människan som uppbyggd av tre delar: kropp, själ och ande. Enligt viss mystik innebär detta att:
Kroppen - lämnar vi efter varje avslutad inkarnation, då den så småningom förmultnar; "från jord har du kommit, till jord skall du åter bliva".
Själen - vår personlighet, inklusive allt som vi lärt oss och gått igenom under x antal tidigare inkarnationer. Själen lever vidare och utvecklas hela tiden. (Vi "minns" dock inte allt vi har lärt oss, men möjligen finns det där någonstans hos oss i alla fall.)
Anden - den gudomliga gnistan, en liten del av Skaparen som finns hos var och en av oss. Den är oföränderlig och har en mycket speciell egenskap, som är själva ämnet för dagens tankar.

Den här anden är således själva kvittot på att vi är en del av Skaparen. Dess innebörd är att allt en gång var Ett, och att allt en gång åter ska bli Ett. Vid någon tidpunkt, när vi är "färdiga" med vår vandring längs inkarnationernas vindlande väg, så återgår vi till vårt ursprungstillstånd, blir en del av Skaparen.
Och då är det slut, liksom. Det är målet för allting.
Eller?

För vad händer vid den tidpunkten, då det är "slut"? När den sista lilla delen av Skaparen (Hitler? Pol Pot? Eller någon helt annan...) återförenas med det stora ursprunget. När allt är fullbordat. Vad händer då?
För något måste ju hända. Bortom en gräns finns allting något annat. Utanför den största trädgård finns... en gata, en skog... någonting. Bortom det största hav finns en strand.
Vad finns bortom "slutet"?

Eller... det finns kanske inget slut? Det kanske inte är så att vi en dag återförenas med Skaparen? Vi kanske inte ens har någon ande! Vi kanske inte ens har någon själ!!! Kanske är det så att vi dör, och sen är det inget mer med oss.

Jag tror inte det. Det har jag redogjort för förut, på den här bloggen. I korthet: Det finns (enligt mig) ingen annan hållbar förklaring till alltings existens än en intelligent varelse, en Skapare. Och om det finns en Skapare, så finns det en mening med allting och därmed finns det en "gudomlig rättvisa". Om vi bara har ett liv så finns det ingen rättvisa, det tar inte lång tid för oss att blicka ut över världen och konstatera det.

Så, om vi då faktiskt är utrustade med inte bara kropp utan även själ och ande - för med tanken på en Skapare följer någonstans att vi på något sätt hör ihop med denna varelse - i en treenighet, hur är det då med slutmålet?
Ska vi sitta på ett moln och spela harpa? Är det livets yttersta/innersta mening?
Det låter jättetrist.
Ibland känner jag mig verkligen som en av figurerna i min bok, De ovilliga himlafararna. Himlen, i den variant man ofta får den serverad, som ett oföränderligt, icke-fysiskt tillstånd, låter inte särskilt kul.

Jag tror att vi på något sätt ska återförenas med Skaparen. Men allting slutar inte där - det kan inte finnas något slut!
Närmare än så kommer jag nog inte idag.
Gör du?