Jakten på solidaritet

I kampen mot den borgerliga politikens förvandling av Sverige till ett 2/3-delssamhälle stöter man ibland på vissa... besvärligheter.

Det är således besvärande att bland den del av befolkningen för vilken man vill förbättra, den grupp till vilken transfereringar enligt klassiskt Robin Hood-manér ska riktas, finns alltför ofta de mest fördomsfulla och intoleranta åsikterna.

Huvuddelen av kalhuggna unga män med stålskodda hättor och tom blick kommer ur den så kallade arbetarklassen - även om chefsideologerna bakom dessa olycksbådande trupper hör hemma längre "upp" på samhällsstegen. (Det är också dessa, ledarna, som härbärgerar den värsta ondskan.)

Det är också så, enligt undersökningar jag tagit del av, att personer/grupper ur arbetarklassen som har "kommit upp sig" har mycket liten benägenhet att vilja avstå från sin nyvunna rikedom till dem som har det svårast.

Det är dessutom så att välgörenhetsorganisationer av diverse slag oftast befolkas av individer - kvinnor, i regel - ur de besuttnas led.

Jag tror att det finns förklaringar på allt detta.
Bristfällig utbildning och fostran kan säkert förklara en del ondskefulla attityder, exempelvis gentemot invandrare och utslagna. Och borgartanterna sitter säkert i sina välgörenhetskommittéer bland annat för att döva ett irriterande samvete.

Men det är trots allt besvärande.