Varför minns vi inget?

Jag brukar skryta med att min världsbild förklarar allt. Jag måste här bekänna att det tyvärr inte är alldeles sant. (Om det hade varit sant, så hade det nästan varit för bra, eller hur? Jag tror inte att någons världsbild, förutom Skaparens, möjligen, förklarar allt.)

En sak som är en smula störande med min världsbild, och som kontrahenter gärna använder i diskussioner med mig, är denna: Om vi nu, som jag tror, har levt tidigare, varför minns vi då inget från våra tidigare liv?
Jag menar, om det ska finnas en mening med att leva om och om igen, så borde man ju lära av sina gamla misstag - men hur kan man göra det om man inte ens minns dem?

Ja, jag har ju som sagt inget svar på den frågan. Då hade det ju inte varit ett problem.
Men jag kan ju resonera lite i ämnet ändå!
Förmodligen är det så att vi faktiskt minns saker, fast vi inte är medvetna om det. Minnena kan ju sitta någon annanstans i vår komplexa struktur, inte i det omedelbart tillgängliga minnet. Kanske är det så att de lärdomar vi dragit under tidigare liv innebär att vi denna gång inte kommer att konfronteras med liknande situationer; om vi exempelvis tvingats hantera kronisk sjukdom - hos oss själva eller i vår omedelbara närhet - och tagit oss genom den på ett bra sätt, kanske det inte inträffar i denna inkarnation; om vi levt i fattigdom och klarat av det, kanske vi denna gång får försöka lära oss att leva (på ett ansvarsfullt sätt) i en miljö där vi inte behöver kämpa för att livnära oss.