Ett jävla sätt

Nu är det dags för en ny djupdykning i filosofins ocean. Världsproblem är till för att lösas. Så sätt fast säkerhetsbältet så kör vi!

Jag brukar säga att jag tror på allt - utom astrologi. (Fast jag kan inte låta bli att notera hur väldigt typisk jungfru jag själv är...)
Men det finns en annan sak jag inte heller tror på: Djävulen.

Djävulens existens strider mot min logik. Min världsbild bygger på en intelligent Skapare. Och om Djävulen finns, så måste han i så fall ha skapats av Skaparen, och då är han ju onekligen betydligt mindre mäktig än denne, och borde vara ett lätt byte. Om det inte är så, förstås, att det är Djävulen som är Skaparen - men det låter osannolikt. Skulle Den Onde kunna skapa något så underbart vackert som vår värld och dess invånare? Knappast.
Men... om där finns två makter, då? En (god) Skapare, och en djävul? Från början, då, eller? I så fall, varför inte tre, eller fyra? Nej, det köper jag inte.

Jag tror att alla de onda handlingar som utförs, utförs av människor vars andliga utveckling är mer eller mindre begränsad. Det klarar de utan en djävul. Ondska är helt enkelt brist på godhet, på andlig utveckling.
Dock har jag ett litet problem med företeelser som poltergeistfenomen och voodookraft. Ja, jag måste ju tro på dem, eftersom jag tror på allt!
Är det inte Djävulen som åkallas av voodoomästaren och som utför de önskade illgärningarna?
Eftersom jag inte tror på Djävulen måste jag svara nej. Så vad/vem är det då?

Än en gång, det är människorna själva, i det här fallet voodoomästaren - eller, i poltergeistens fall, en död människa, ett spöke. Men hur kan dessa ha sådana enorma krafter, sådan makt? För makt av det slaget borde ju vara förbehållen högt utvecklade individer/själar. Och en högt utvecklad själ borde inte vara ond...

Yin och yang-symbolen kommer än en gång till min hjälp. Den lilla svarta fläcken i den vita halvan: ondskan hos en högt utvecklad individ. Och här tar min förklaring slut för tillfället, med frågan:Hur högt upp kan en sådan själ nå och fortfarande vara delvis ond?

Ax'lmakt?

Ax'l Rose (som egentligen heter något helt annat förstås) är/var sångare i bandet som heter/hette Guns N' Roses. Ja, snedstrecken är faktiskt befogade - sedan mer än tio år tillbaka är det bara Ax'l kvar av de medlemmar som gjorde bandet känt (och ökänt, förvisso).
För Guns N' Roses blev tyvärr lika kända för sitt vilda leverne och inre splittringar som för sin musik. Storhetstiden hade bandet i slutet av 80-talet och början av 90-talet.
Om Ax'l som sångare kan man, om man är välvillig, säga att hans röst är personlig...

Nu har dock "bandet", det vill säga Ax'l och några nya kompisar, släppt den skiva som det talats om ända sen någon gång i slutet av förra årtusendet, Chinese Democracy. Och... den har lyckats! Den har lyckats reta upp banditregeringen i Peking, och därmed får man ju faktiskt erkänna att Ax'l Rose åtminstone gjort något positivt i sitt liv.
På dom så de blooar, Ax'l!

Det gör ont, det gör ont...

... eller hur hon sjöng, Lena Ph.

Jag har nyss (två dagar sen) blivit opererad. Ljumskbråck. Sånt som män får om de har fel gener.
En liten operation i det stora hela, men dock, och med en konvalescenstid som jag just är mitt uppe i.

Jag fick inte lämna sjukhuset förrän den goda personalen förvissat sig om att jag kunde kissa. Det kunde jag ganska omgående. Men de sa ingenting om att b-a-j-s-a! Där satt jag, i hemmet, på toastolen... en gång, två gånger, tre gånger... och vågade inte krysta. Det gjorde ont, men framför allt var jag dödsförskräckt för att hela såret skulle fläkas upp och tusentals liter blod skulle välla ut över toagolvet. Så igår eftermiddag, då tydligen tillräckligt mycket... ja, hade samlats, då kom det, nästan av sig själv. Puh! Ett litet steg för mänskligheten men ett stort steg för den här mannen, eller hur det var Neil Armstrong inte sa.

Och jag kunde aldrig tänka mig så mycket man använder sin buk till. Krysta, javisst, det ligger väl nära till hands. Men hosta, nysa, harkla sig? Är det inte halsen? Tusan heller! Och ta på ett par strumpor. Jeepers creepers vad det kan göra ont!
Jag tror jag har fått en liten aning om hur kvinnor har det när de förlösts med kejsarsnitt...

Klart grabben ska ha lön

En hedervärd man, eller bara en generad man som vill slippa bli manglad i media?
I vilket fall som helst var det lika överraskande som positivt att Lars G Nordström, Postens vd, igår reagerade efter den kritikstorm som följt på avslöjandet om hans gigantiska lön. Ja, Lars G överreagerade faktiskt - han vill inte ha någon lön alls!
Nåja, rent praktiskt spelar det ju ingen roll för honom. Han lär inte svälta, med sin pension från förra jobbet kommer han att kunna leva gott resten av livet oavsett om han tjänar en krona mer. Men det är klart att han ska ha lön om han gör ett jobb - en rimlig chefslön, säg, dubbelt så mycket som "tjejerna på golvet", om ni minns Mona Sahlins gamla favorituttryck. Den där mångmiljonpensionen känns betydligt mer tveksam.

Göran, jag är europé!

Det finns inga européer, skriver Göran Greider i en debattartikel där han riktar kritik mot Lissabonfördraget och planerna på att knyta EU-länderna närmare varandra.
Fel, Göran. Det finns minst en europé: jag!
Jag känner mig lika mycket hemma i, säg, Iraklion på Kreta eller i Dublin i Irland, som i Göteborg eller... hemska tanke, Stockholm. (Finns det någon mentalt kyligare plats på jorden?)

Jag håller ofta med Göran Greider i vad han skriver, men inte när det gäller Europafrågan. Det är också en svensk egenhet att vänstermänniskor är motståndare till unionen. I andra länder är det mest nationalister på högerflanken som motarbetar samarbetet mellan oss européer.

Att vara mot EU med motiveringen att ett tätare Europasamarbete hotar svenska strävanden att minska klyftorna mellan rik och fattig håller inte, menar jag. Idag är hela världen sammankopplad, inte minst ekonomiskt, vare sig man vill det eller inte. Att då som ett litet land ensamt kämpa för ökad jämlikhet är ganska dödfött. Mycket bättre då att alla radikala krafter i Europa tillsammans kämpar för detta mål - då har vi en chans att lyckas. För det är väl inte bara de sämre lottade i Sverige som vi bryr oss om?

En duktig man

Tänk vad duktig han måste vara, Lars G Nordström, verkställande direktör på Posten. Han måste ju definitivt vara en sådär 30, 40, 50 gånger duktigare än oss andra. Hans månadslön ligger på 900 000 kronor.
Och om Lars G Nordström nu ändå inte skulle ha råd att äta sina tre mål mat om dagen, betala sin hyra eller amorteringar, och köpa lite kläder att ha på kroppen, så får han fem miljoner (5000000) kronor i pension varje år - som tack för att han suttit på chefstjänst på Nordea tidigare.
Grattis, Lars. Och så här i nedskärningstider: hoppas du sover gott på nätterna!

Arbete mot brott

Arbete borde vara en mänsklig rättighet. Och skyldighet!
Nej, jag är personligen inte alls särskilt beroende av att arbeta. Jag har gott om saker att ta mig för ändå som lätt skulle fylla min tid - positiva saker, som musik, måleri, bloggande (!), joggning, lite nätt trädgårdsarbete, för att bara nämna något. Jag arbetar mest för att det är ett sätt att försörja sig. Visst, jag har även trevliga kollegor - och ett bra arbete också - så det är ingen plåga att gå till jobbet.

Men anledningen till att arbete borde vara en skyldighet, såväl som en rättighet, är de drivor med, framför allt, unga män som går utan jobb och, till synes, utan meningsfull sysselsättning. Dessa unga män vill ha allt som andra (unga män) som har jobb har - och det kan man kanske förstå.
När dessa unga män inte på vedertaget sätt kan skaffa sig det de vill ha, skaffar de det på annat sätt, nämligen genom att stjäla eller råna. Om de inte lyckas med det, så försöker de åtminstone skaffa sig vad de kallar respekt, genom att misshandla folk.

En (ung) man som befinner sig på sitt arbete rånar inte eller misshandlar någon. Om han ska stiga upp klockan sex på morgonen för att vara på jobbet en timme senare, så är han heller inte ute på nätterna och rånar eller misshandlar folk.
Naturligtvis kan han teoretiskt sett använda helgen till att råna och misshandla folk, men när han har fått sin lön och, förmodligen, mår hyfsat bra mentalt, minskar utan tvekan hans benägenhet att ställa till det för sig.
Alla skulle må bättre och på sikt skulle det givetvis också bli en samhällsekonomisk vinst; bara att slippa alla polisutredningar, ambulanstransporter, sjukskrivningar för offren och annat som följer på brottslighet.

Vem ska anställa alla dessa personer då? Ja, det finns olika modeller. Alla bygger mer eller mindre på tvång, det vill säga socialism. Men det är väl för fan inget problem!