Jihad Jane - en sjuk människa

De senaste dagarnas avslöjande om mordkomplotten mot konstnären Lars Wilks är dåliga nyheter, mycket dåliga, för oss som hoppas på ett fritt samhälle - ett samhälle där respekten för människolivets okränkbarhet står högre än någonting annat. Den amerikanska hemmafrun, som hon benämns, och hennes kumpaner i Irland vrider utvecklingen ännu ett steg i fel riktning, i riktning mot mer kontroll, mindre tolerans och större misstänksamhet och rädsla.

Liksom alla andra fundamentalister är "Jihad Jane" en sjuk människa. Hon kanske är en människa som gjorts bitter av besvikelser i livet, det vet jag inget om. I vilket fall som helst har hon tagits över av de primitiva krafter som sätter större värde på vad som står i en gammal dammig bok - oavsett om den heter Koranen, Bibeln eller något annat - och vad som predikas av makthungriga präster, än på allmänmänskliga värden och rättigheter.
Hon är en av dessa som leker gud, eller djävul, snarare. Som menar sig ha rätt att straffa sina medmänniskor för att de inte har "den rätta" tron. Det är religion när den är som allra vidrigast.

Med detta sagt finns det ändå anledning att fördöma Lars Wilks för hans tilltag. Jag intervjuade Wilks för ganska exakt 20 år sedan, och har kvar bilden av honom som en ganska förvirrad och självupptagen person, så som många konstnärer är.
Men han har ju trots allt skapat Nimis och för det förtjänar han, som yrkesman, respekt. Fast just nu är det knappast någon som talar om Nimis, och det var förstås därför Wilks fick för sig att göra en rondellhund med profeten Mohammeds bild. Han ville åter komma i rampljuset, och det har han ju lyckats med. Det var ett lysande PR-trick! (Om han nu överlever.)
Men oavsett vad man tycker om islam, eller vilken annan religion som helst, så finns det ingen anledning att provocera troende på detta grova sätt. Wilks så kallade konstverk var fullständigt onödigt, det var dålig smak, det var lumpet och lågt. Men inte lågt nog att bli dödad för.

Jakten på våren del 4

Idag, en mulen, kulen dag med temperaturer kring nollstrecket, har kameran och dess bihang - jag - åter varit ute på de tre vanliga platserna.
Marken är fortfarande stenhård att gå på, undrar just hur djup tjälen ligger. Och jag undrar hur tjock isen är på dammen. Men det lär jag aldrig få reda på. (Inte i det här livet, åtminstone. Kanske senare.)

Nåväl, de tre spot-platserna. Jag kallar dem spot-platser just bara för att det är ett så befängt namn. Spot betyder ju plats. Det är precis lika tramsigt, även om jämförelsen haltar något, som att kalla ett kreditkort för Cash - vilket har gjorts!


På spot-plats 1, grodperspektivet intill dammen,kan man faktiskt se att, trots att det känns riktigt kallt och räligt idag, det har hänt saker. Nästan hela den närmaste sluttningen är snöfri nu. Dammen själv är dock fortfarande helt osynlig.


På spot-plats 2, intill bambubusken, ser vi att också den norra kullen, närmast busken, är nu mer och mer fri från snö, likt en gubbe som gradvis tappar sitt hår och snart bara har kvar lite vid tinningarna och i nacken.


På spot-plats 3, slutligen, kan vi nu urskilja alla stenarna. Eller? Åtta stycken ser vi minst en skymt av. Finns det fler, som fortarande döljer sig under det vita helvetet? Jag är faktiskt inte säker. Vi får väl se! Intill bambubusken kan vi också se att det har nästan bildats en smal, snöfri passage ut till den skottade stigen.

Kom igen, våren! Kämpa på!

Porträttet del 2

Nej, jag har inte glömt mitt porträtt. Det har legat, som en pennteckning, en tid men igår målade jag lite på det.
Så här ser det ut just nu. Och jag antar att vi är nere på åttapoängsnivån i gissning av motivet - för att tala På Spåret-språk.
Någon som vet? Nja, knappast väl. Detta är klart svårare än På Spåret någonsin varit.


Jag är fullt medveten om att håret har olika färg på var sin sida. Och ansiktet är blekt som döden. Jag är fortfarande bara i början av processen.

På tal om Processen, så har jag börjat läsa (om) denna epokgörande roman av Franz Kafka. Började snacka om den med en kurskamrat och ville då fräscha upp mina minnen av den.
Första reflektionen: Vilken osympatisk person Josef K är, bara ta kål på honom, det är ingen förlust!

Men det är ju en helt annan historia.

Nu blir det tufft!

Efter en minst sagt skakig start, och underläge 0-2, tog sig Villa lyckligtvis samman i andra halvlek och vände matchen mot Reading.
Nu är vi i semifinal i FA-cupen. Och det känns på något sätt större än att vara i final i Ligacupen. Toppen!
Men lottningen... vi ställs mot Chelsea, favoriterna.
Värsta tänkbara lottning, förstås. Men jag vill i alla fall påminna om två saker:
1 Chelsea är det av topplagen som Villa haft lättast mot de senaste åren. Seger senast i höstas (på hemmaplan, visserligen). Så hopplöst är det inte.
2 Om vi ska vinna cupen måste vi slå de bästa lagen. Det bara är så.

Jakten på våren del 3

Ja, idag har jag varit ute med kameran igen på mina tre utvalda platser. Det är åter igen en vacker vårvinterdag, men igår var det kallt som bara den. När ska våren verkligen komma hit?


Ett par, tre jordfläckar har kommit i dagen uppe på de östra kullarna bortom dammen, annars ingen större skillnad. Fortfarande är det enbart frigolitplattan som ger en vink om att här under faktiskt finns en damm...


Från punkten strax hitom bambubusken kan vi också tydligt se de "nya" fläckarna bar jord på de bortre kullarna. Dessutom är södersidan på den hitre kullen i princip helt snöfri. Lysande!


Här, från huvudstenens horisont, ser vi nu antydan till hela "skeppssättningens" linje. En efter en sticker stenarna upp ur snön. Och den skottade gången har blivit en del bredare. Det går trots allt framåt.

Genom märg och ben...

...far den, vinden från nordväst som plågar oss idag.
En handfull minusgrader och så denna mördande vind...
Nej, nu ska vi inte gnälla. Det har vi ju lovat.
Hurra, så friskt och myggfritt det är! Det där med myggfritt är inte min idé, det ska jag genast påpeka. Det var vad en tidigare kollega brukade svara (hurtfriskt) när jag kom in på redaktionen och klagade på hur kallt det var.
Ja, jag har alltid klagat på att det är kallt.
Men jag tror knappast att jag någonsin har gnällt under högtrycken på sommaren. När det kryper iväg upp över 30-gradersstrecket och folk börjar klaga på värmen, då är det jag som säger:
Vänta bara tills den rälige vintern, då ska ni tänka tillbaka på sommaren och längta dit!
Och å, vad jag längtar!

Jakten på våren del 1 och 2

Nu är det dags att sjösätta vårens stora (nåja) projekt: jakten på våren.
Känns lite passande idag, när vi har riktigt vackert vårvinterväder; två-tre plusgrader, en vass vind men strålande sol. Och man hör fortfarande det underbara ljudet av smältvatten...

Egentligen skulle den här "serien" ha inletts i lördags, då jag tog de första bilderna. Men av, som man brukar ursäkta sig med, teknisk-logistiska skäl blev det inte den dagen. Därför blir det dubbla uppsättningar bilder idag.

Idén är helt enkelt att jag plåtar tre olika platser i trädgården, med X antal dagars mellanrum, för att visa (mig själv och ER) hur långt våren har kommit. Eller, snarare, hur mycket av den eländiga snön, och isen, som har försvunnit.
För det är i princip tre motiv från dammen det handlar om. En damm som ligger väl dold, djupt nere under f-n vet hur många decimeter snö och is.

Så här såg det ut i lördags, den 27 februari.


Bilden är tagen precis intill dammen, i ganska låg ställning. Som synes är det bara utskottningen vid den ljusgröna frigolitlådan som avslöjar att där finns något mer än snö och is.


Den här bilden är tagen på andra sidan av bambubusken som växer hitom dammen (från huset sett). Man kan möjligen ana området med den friskottade frigolitplattan, annars är det mest snö.


Denna bild är tagen hitom skeppssättningen. Huvudstenen sticker precis upp, som toppen på ett isberg, eller snarare som toppen ovanför snöberget. Dammen? Va, finns där en damm?

Så tar vi ett kliv in i nutid, till denna dag, den 2 mars. Kameran har med vidhängande fotograf varit ute på ungefär samma tre platser, med följande resultat.


Grodperspektivbilden visar att nu har minsann gräs - brunslafsigt, men ändå - frilagts på den skottade gången fram till vattnet. Annars ingen märkbar skillnad.


Från bambuns horisont har inte hänt så mycket. Ett par mindre fläckar av jord har barlagts på kullen intill, annars är det mest vitt.


Nu ser man mer av huvudstenen i "den gamla kungagraven", och något lite av en av de andra stenarna skymtar.

Återkommer i ärendet.