Idag har jag lyft mig själv i håret och stigit mot nya, tidigare oanade kulinariska höjder:
Jag har lagat fläskpannkaka!
Receptet hittade jag här på Nätet.
www.recepten.se/recept/flaeskpannakaka.html heter sajten jag valde, och den kan jag rekommendera.
Bacon, mjöl, mjölk, ägg, en gnutta salt, en så kallad långpanna, en visp och en ugn är allt man behöver. Ja, kanske en klocka av något slag att ta tiden med.
Det var faktiskt inte så svårt. Och det blev riktigt gott! Med lingon till, förstås.
Glöm inte att titta till fläsket lite innan ugnen är riktigt varm, det kan vara klart redan.
Smaklig spis!
onsdag 10 februari 2010
tisdag 9 februari 2010
Vad händer när allting är slut?
Siffran tre är av någon anledning ofta förekommande i ordstäv, sägner, religion och mystik: alla goda ting är tre, tredje gången gillt och så vidare.
Inom religion och mystik talar man om människan som uppbyggd av tre delar: kropp, själ och ande. Enligt viss mystik innebär detta att:
Kroppen - lämnar vi efter varje avslutad inkarnation, då den så småningom förmultnar; "från jord har du kommit, till jord skall du åter bliva".
Själen - vår personlighet, inklusive allt som vi lärt oss och gått igenom under x antal tidigare inkarnationer. Själen lever vidare och utvecklas hela tiden. (Vi "minns" dock inte allt vi har lärt oss, men möjligen finns det där någonstans hos oss i alla fall.)
Anden - den gudomliga gnistan, en liten del av Skaparen som finns hos var och en av oss. Den är oföränderlig och har en mycket speciell egenskap, som är själva ämnet för dagens tankar.
Den här anden är således själva kvittot på att vi är en del av Skaparen. Dess innebörd är att allt en gång var Ett, och att allt en gång åter ska bli Ett. Vid någon tidpunkt, när vi är "färdiga" med vår vandring längs inkarnationernas vindlande väg, så återgår vi till vårt ursprungstillstånd, blir en del av Skaparen.
Och då är det slut, liksom. Det är målet för allting.
Eller?
För vad händer vid den tidpunkten, då det är "slut"? När den sista lilla delen av Skaparen (Hitler? Pol Pot? Eller någon helt annan...) återförenas med det stora ursprunget. När allt är fullbordat. Vad händer då?
För något måste ju hända. Bortom en gräns finns allting något annat. Utanför den största trädgård finns... en gata, en skog... någonting. Bortom det största hav finns en strand.
Vad finns bortom "slutet"?
Eller... det finns kanske inget slut? Det kanske inte är så att vi en dag återförenas med Skaparen? Vi kanske inte ens har någon ande! Vi kanske inte ens har någon själ!!! Kanske är det så att vi dör, och sen är det inget mer med oss.
Jag tror inte det. Det har jag redogjort för förut, på den här bloggen. I korthet: Det finns (enligt mig) ingen annan hållbar förklaring till alltings existens än en intelligent varelse, en Skapare. Och om det finns en Skapare, så finns det en mening med allting och därmed finns det en "gudomlig rättvisa". Om vi bara har ett liv så finns det ingen rättvisa, det tar inte lång tid för oss att blicka ut över världen och konstatera det.
Så, om vi då faktiskt är utrustade med inte bara kropp utan även själ och ande - för med tanken på en Skapare följer någonstans att vi på något sätt hör ihop med denna varelse - i en treenighet, hur är det då med slutmålet?
Ska vi sitta på ett moln och spela harpa? Är det livets yttersta/innersta mening?
Det låter jättetrist.
Ibland känner jag mig verkligen som en av figurerna i min bok, De ovilliga himlafararna. Himlen, i den variant man ofta får den serverad, som ett oföränderligt, icke-fysiskt tillstånd, låter inte särskilt kul.
Jag tror att vi på något sätt ska återförenas med Skaparen. Men allting slutar inte där - det kan inte finnas något slut!
Närmare än så kommer jag nog inte idag.
Gör du?
Inom religion och mystik talar man om människan som uppbyggd av tre delar: kropp, själ och ande. Enligt viss mystik innebär detta att:
Kroppen - lämnar vi efter varje avslutad inkarnation, då den så småningom förmultnar; "från jord har du kommit, till jord skall du åter bliva".
Själen - vår personlighet, inklusive allt som vi lärt oss och gått igenom under x antal tidigare inkarnationer. Själen lever vidare och utvecklas hela tiden. (Vi "minns" dock inte allt vi har lärt oss, men möjligen finns det där någonstans hos oss i alla fall.)
Anden - den gudomliga gnistan, en liten del av Skaparen som finns hos var och en av oss. Den är oföränderlig och har en mycket speciell egenskap, som är själva ämnet för dagens tankar.
Den här anden är således själva kvittot på att vi är en del av Skaparen. Dess innebörd är att allt en gång var Ett, och att allt en gång åter ska bli Ett. Vid någon tidpunkt, när vi är "färdiga" med vår vandring längs inkarnationernas vindlande väg, så återgår vi till vårt ursprungstillstånd, blir en del av Skaparen.
Och då är det slut, liksom. Det är målet för allting.
Eller?
För vad händer vid den tidpunkten, då det är "slut"? När den sista lilla delen av Skaparen (Hitler? Pol Pot? Eller någon helt annan...) återförenas med det stora ursprunget. När allt är fullbordat. Vad händer då?
För något måste ju hända. Bortom en gräns finns allting något annat. Utanför den största trädgård finns... en gata, en skog... någonting. Bortom det största hav finns en strand.
Vad finns bortom "slutet"?
Eller... det finns kanske inget slut? Det kanske inte är så att vi en dag återförenas med Skaparen? Vi kanske inte ens har någon ande! Vi kanske inte ens har någon själ!!! Kanske är det så att vi dör, och sen är det inget mer med oss.
Jag tror inte det. Det har jag redogjort för förut, på den här bloggen. I korthet: Det finns (enligt mig) ingen annan hållbar förklaring till alltings existens än en intelligent varelse, en Skapare. Och om det finns en Skapare, så finns det en mening med allting och därmed finns det en "gudomlig rättvisa". Om vi bara har ett liv så finns det ingen rättvisa, det tar inte lång tid för oss att blicka ut över världen och konstatera det.
Så, om vi då faktiskt är utrustade med inte bara kropp utan även själ och ande - för med tanken på en Skapare följer någonstans att vi på något sätt hör ihop med denna varelse - i en treenighet, hur är det då med slutmålet?
Ska vi sitta på ett moln och spela harpa? Är det livets yttersta/innersta mening?
Det låter jättetrist.
Ibland känner jag mig verkligen som en av figurerna i min bok, De ovilliga himlafararna. Himlen, i den variant man ofta får den serverad, som ett oföränderligt, icke-fysiskt tillstånd, låter inte särskilt kul.
Jag tror att vi på något sätt ska återförenas med Skaparen. Men allting slutar inte där - det kan inte finnas något slut!
Närmare än så kommer jag nog inte idag.
Gör du?
söndag 7 februari 2010
Det jobbigaste erkännandet...
...kommer precis nu:
Mest imponerande i Premier League denna säsongen är - Birmingham City.
Chelsea, United och de andra hot shots är inte ett dugg imponerande. De har obegränsade resurser att köpa spelare. De bara SKA vara bra.
Men lilla Birmingham, tvåa i stan (förstås), med ett lag utan större stjärnor. De ligger åtta i tabellen, bara några få poäng efter de bästa lagen, och vi har spelat mer än hälften av säsongen.
Starkt gjort av det äckliga laget.
Mest imponerande i Premier League denna säsongen är - Birmingham City.
Chelsea, United och de andra hot shots är inte ett dugg imponerande. De har obegränsade resurser att köpa spelare. De bara SKA vara bra.
Men lilla Birmingham, tvåa i stan (förstås), med ett lag utan större stjärnor. De ligger åtta i tabellen, bara några få poäng efter de bästa lagen, och vi har spelat mer än hälften av säsongen.
Starkt gjort av det äckliga laget.
lördag 6 februari 2010
Tigrarna dagens hjältar
Villa tog en poäng borta mot Spurs, det hade jag inte vågat tro på.
Men dagens hjältar är Hull, som VANN mot superäckliga Man City. Snyggt jobbat, Tigers! Efter det har ni förtjänat att stanna kvar i Premier League.
Men dagens hjältar är Hull, som VANN mot superäckliga Man City. Snyggt jobbat, Tigers! Efter det har ni förtjänat att stanna kvar i Premier League.
fredag 5 februari 2010
Är vi här för att lära?
Jo, det här med att lära sig saker.
Alltså, det här med att vi finns här (på jorden), om och om igen, för att lära oss saker.
Lära oss för att använda när då?
Okej, om vi har lärt oss en sak i ett liv och kan använda den i nästa, så är det väl bra. Men... vad är målet?
Är det så att, när vi har lärt oss... allt... eller... tillräckligt... så behöver/får vi inte komma tillbaka hit mer, för då har vi ingenting att lära.
Vad händer med oss då?
Slut borde det ju knappast vara, för då skulle vi inte ha någon nytta av allt det som vi har lärt.
Men om det nu är så att vi ska lära oss allt det där för att kvalificera oss för... någonting... himlen, paradiset, nirvana... Varför kunde vi inte få vara bra på allt det där redan från början, så hade vi sluppit alla dessa... FANTASTISKA liv!
Hmmm...
Och när vi då kommer till... himlen, paradiset, nirvana... är det slut då? Eller vad händer med oss då?
Den frågan hänger ihop med den andra som jag flaggade för för några dagar sen, att vi alla - kanske - är komna ur samma ursprung, och ska återvända dit. Vad händer då?
För om det är slut, så kommer ju något annat efter slutet, och vad är i så fall det, och vad händer med oss då?
Sov på den saken!
Alltså, det här med att vi finns här (på jorden), om och om igen, för att lära oss saker.
Lära oss för att använda när då?
Okej, om vi har lärt oss en sak i ett liv och kan använda den i nästa, så är det väl bra. Men... vad är målet?
Är det så att, när vi har lärt oss... allt... eller... tillräckligt... så behöver/får vi inte komma tillbaka hit mer, för då har vi ingenting att lära.
Vad händer med oss då?
Slut borde det ju knappast vara, för då skulle vi inte ha någon nytta av allt det som vi har lärt.
Men om det nu är så att vi ska lära oss allt det där för att kvalificera oss för... någonting... himlen, paradiset, nirvana... Varför kunde vi inte få vara bra på allt det där redan från början, så hade vi sluppit alla dessa... FANTASTISKA liv!
Hmmm...
Och när vi då kommer till... himlen, paradiset, nirvana... är det slut då? Eller vad händer med oss då?
Den frågan hänger ihop med den andra som jag flaggade för för några dagar sen, att vi alla - kanske - är komna ur samma ursprung, och ska återvända dit. Vad händer då?
För om det är slut, så kommer ju något annat efter slutet, och vad är i så fall det, och vad händer med oss då?
Sov på den saken!
torsdag 4 februari 2010
Det var bättre förr
Jag säger som berättarrösten i sagan om tjuren Ferdinand, som vi får se varje julafton, när det är dags för den stora kraftmätningen på arenan:
"Viiilken daaaaag!"
Idag har det varit PLUSGRADER, två plusgrader. Det har varit sol och det har droppat från taken. Underbart! Fullständigt outsägligt härligt fantastiskt underbart! Plusgrader är (som bekant, kanske) mitt favoritord. Möjligen i konkurrens med vindstilla.
Men det var egentligen inte om detta jag tänkte skriva idag. Så nu säger jag som de gjorde i Monty Python-programmen: "And now for something completely different."
När vi röjde ur mina föräldrars hus hittade jag, bland alla andra miljontals grejor, ett skrivblock med gamla utgiftsförteckningar som jag plitat ner i nådens år 1977. Och det är ganska intressant att titta på dels vad saker kostade på den tiden, dels så mycket man (= jag) faktiskt gjorde!
Under april månad det året var jag på inte mindre än fem biofilmer - fem filmer, på en enda månad! Numera får man vara glad om det blir en eller två om året... Jag såg under den månaden Emanuelle 2 (fransk lättporr), A Clockwork Orange, St Ives (någon som minns den filmen? Jag gör det inte), Det våras för stumfilmen samt Taxidriver.
Helt otroligt, eller hur? Det typiska priset då, i april 1977, för att gå på bio var 14 kronor och 25 öre, fast av någon anledning kostade Taxidriver 16 kronor...
Under samma månad köpte jag två skivor - gamla hederliga vinylalbum, alltså: A New World Record med Electric Light Orchestra, samt Beatles' Magical Mystery Tour. Skivorna kostade 24:50 styck. Vidare betalade jag elva kronor för att få vara med på en fest, jag köpte vid två tillfällen vin, för åtta kronor flaskan och då och då cigarretter - för jag höll på med sådana dumheter på den tiden - för priser varierande mellan sex kronor och 7:95 per ask.
Jag lyckades hitta en present till någon stackare för 2:50 (!!!), medan jag fick betala något lite mer, 2:85, för en kopp kaffe.
Och så säger de att det inte var bättre förr...
"Viiilken daaaaag!"
Idag har det varit PLUSGRADER, två plusgrader. Det har varit sol och det har droppat från taken. Underbart! Fullständigt outsägligt härligt fantastiskt underbart! Plusgrader är (som bekant, kanske) mitt favoritord. Möjligen i konkurrens med vindstilla.
Men det var egentligen inte om detta jag tänkte skriva idag. Så nu säger jag som de gjorde i Monty Python-programmen: "And now for something completely different."
När vi röjde ur mina föräldrars hus hittade jag, bland alla andra miljontals grejor, ett skrivblock med gamla utgiftsförteckningar som jag plitat ner i nådens år 1977. Och det är ganska intressant att titta på dels vad saker kostade på den tiden, dels så mycket man (= jag) faktiskt gjorde!
Under april månad det året var jag på inte mindre än fem biofilmer - fem filmer, på en enda månad! Numera får man vara glad om det blir en eller två om året... Jag såg under den månaden Emanuelle 2 (fransk lättporr), A Clockwork Orange, St Ives (någon som minns den filmen? Jag gör det inte), Det våras för stumfilmen samt Taxidriver.
Helt otroligt, eller hur? Det typiska priset då, i april 1977, för att gå på bio var 14 kronor och 25 öre, fast av någon anledning kostade Taxidriver 16 kronor...
Under samma månad köpte jag två skivor - gamla hederliga vinylalbum, alltså: A New World Record med Electric Light Orchestra, samt Beatles' Magical Mystery Tour. Skivorna kostade 24:50 styck. Vidare betalade jag elva kronor för att få vara med på en fest, jag köpte vid två tillfällen vin, för åtta kronor flaskan och då och då cigarretter - för jag höll på med sådana dumheter på den tiden - för priser varierande mellan sex kronor och 7:95 per ask.
Jag lyckades hitta en present till någon stackare för 2:50 (!!!), medan jag fick betala något lite mer, 2:85, för en kopp kaffe.
Och så säger de att det inte var bättre förr...
tisdag 2 februari 2010
Snön faller... och tågen med den
Ett axplock ur dagens väderrelaterade upplevelser, koncentrerade kring hur våra allmänna, numera konkurrensutsatta, kommunikationer (inte) fungerar:
Min resa från hemmet i Vinslöv till skolan i Växjö brukar ta två timmar. Tåget från Vinslöv till Hässleholm sex-sju minuter. 30 minuters väntetid i Hässleholm. Tåg från Hässleholm till Växjö cirka en timme. Buss ut till universitetsområdet omkring tio minuter. Plus lite väntan här och där.
Nåväl, denna tisdag hände det sig sålunda. Att jag planenligt tog tåget in till Hässleholm och väntade min halvtimme där. Tåget till Växjö kom in i tid. MEN... när de skulle koppla av det bakre tågsetet - vilket de av någon outgrundlig anledning gör varje morgon, så att alla resenärer säkert inte ska få sittplats - krånglade tekniken. Så denna manöver tog drygt 25 minuter!
Cirka en halvtimme sent stävade tåget iväg norrut, passerade Osby och Älmhult och körde vidare upp genom den vinande småländska snön. I utkanten av Alvesta meddelar speakern att "eftersom" tåget är en halvtimme försenat kommer det inte att gå längre än till Alvesta. Logiken i detta är något för forskarna att bena ut.
Hur vi skulle ta oss vidare till Växjö... ja, det fick vi väl själv fixa, ungefär. Så vi tog oss in på stationen i Alvesta. Jo, där fanns en buss! Nej, inte en ersättningsbuss utan en reguljär landsvägsbuss, en sådan som inte går raka vägen mellan städerna utan slingrar sig mellan varje liten by på vägen.
Nästa tåg skulle i och för sig vara framme i Växjö ungefär samtidigt som denna buss - om det gick enligt tidtabellen. Men redan vid frågans ställande var detta tåg 20 minuter försenat...
Alltså tog vi bussen. Och vi var många, som på detta vis tvingades braka rätt in i de goda alvestabornas vardag och sno deras bussittplatser. Vi fyllde den där bussen och alla som steg på senare fick stå upp.
På snöiga vägar kom vi efter mycket om och men fram till Växjö, och jag kom så småningom ut till skolan. Istället för mina vanliga två timmars restid tog det tre och en halv timme!
Hem då?
Jo, det gick bättre. Fast nu var det Skåne som var belägrat av snöstorm när vi närmade oss Hässleholm.
Väl inne på stationen nås man av beskedet att Pågatåget 17.43 mot Vinslöv och Kristianstad är inställt. Inställt, inte ens ersatt med buss! De lär sig snabbt av smålänningarna, får man säga.
MEN... då dyker ett lilafärgat tåg upp på en perrong långt ner, halvvägs mot Tormestorp. Och det visar sig vara Pågatåget mot Vinslöv och Kristianstad som skulle gått 16.43!!! Nu hade det sent om sider hittat till Hässleholm, och på detta tåg tog jag mig den sista biten hem, inte alls särskilt försenad.
Observera, inte ett enda klagomål på vädret idag, eller hur?
Min resa från hemmet i Vinslöv till skolan i Växjö brukar ta två timmar. Tåget från Vinslöv till Hässleholm sex-sju minuter. 30 minuters väntetid i Hässleholm. Tåg från Hässleholm till Växjö cirka en timme. Buss ut till universitetsområdet omkring tio minuter. Plus lite väntan här och där.
Nåväl, denna tisdag hände det sig sålunda. Att jag planenligt tog tåget in till Hässleholm och väntade min halvtimme där. Tåget till Växjö kom in i tid. MEN... när de skulle koppla av det bakre tågsetet - vilket de av någon outgrundlig anledning gör varje morgon, så att alla resenärer säkert inte ska få sittplats - krånglade tekniken. Så denna manöver tog drygt 25 minuter!
Cirka en halvtimme sent stävade tåget iväg norrut, passerade Osby och Älmhult och körde vidare upp genom den vinande småländska snön. I utkanten av Alvesta meddelar speakern att "eftersom" tåget är en halvtimme försenat kommer det inte att gå längre än till Alvesta. Logiken i detta är något för forskarna att bena ut.
Hur vi skulle ta oss vidare till Växjö... ja, det fick vi väl själv fixa, ungefär. Så vi tog oss in på stationen i Alvesta. Jo, där fanns en buss! Nej, inte en ersättningsbuss utan en reguljär landsvägsbuss, en sådan som inte går raka vägen mellan städerna utan slingrar sig mellan varje liten by på vägen.
Nästa tåg skulle i och för sig vara framme i Växjö ungefär samtidigt som denna buss - om det gick enligt tidtabellen. Men redan vid frågans ställande var detta tåg 20 minuter försenat...
Alltså tog vi bussen. Och vi var många, som på detta vis tvingades braka rätt in i de goda alvestabornas vardag och sno deras bussittplatser. Vi fyllde den där bussen och alla som steg på senare fick stå upp.
På snöiga vägar kom vi efter mycket om och men fram till Växjö, och jag kom så småningom ut till skolan. Istället för mina vanliga två timmars restid tog det tre och en halv timme!
Hem då?
Jo, det gick bättre. Fast nu var det Skåne som var belägrat av snöstorm när vi närmade oss Hässleholm.
Väl inne på stationen nås man av beskedet att Pågatåget 17.43 mot Vinslöv och Kristianstad är inställt. Inställt, inte ens ersatt med buss! De lär sig snabbt av smålänningarna, får man säga.
MEN... då dyker ett lilafärgat tåg upp på en perrong långt ner, halvvägs mot Tormestorp. Och det visar sig vara Pågatåget mot Vinslöv och Kristianstad som skulle gått 16.43!!! Nu hade det sent om sider hittat till Hässleholm, och på detta tåg tog jag mig den sista biten hem, inte alls särskilt försenad.
Observera, inte ett enda klagomål på vädret idag, eller hur?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
