Äldrevården i Sverige - en skam!

Utvecklingen går snabbare och snabbare, verkar det som; ungefär som en kurva över styrkan hos en jordbävning ökar ökningstakten hela tiden.
Ibland går den åt helt fel håll - och kanske upptäcker man inte det förrän efter ett tag. Den svenska (så kallade) åldringsvården/äldreomsorgen är ett bra exempel på detta.

Vi som varit med ett tag minns nog sketchen med Hasse&Tage (var det väl), om han som var på rymmen från ålderdomshemmet. De hade låst in honom och hans konjak i var sitt skåp, och hans barn kom aldrig och hälsade på honom...

Idag är det många äldre som gärna skulle bryta sig in på ett ålderdomshem och ockupera en plats där, om de kunde. För det har blivit nästan omöjligt att ta sig in där, oavsett hur gammal man är.
En välvillig - ja, mycket välvillig - tolkning av kursändringen inom äldreomsorgen är att "hemmet" var något som man helst inte ville komma till; myndigheterna låter nu de äldre bo hemma så länge som möjligt, i den invanda miljön och med sina prylar.

Även om detta är sant, att de flesta äldre vill bo hemma så länge som möjligt, så är frågan hur man definierar begreppet "så länge som möjligt".
Hur länge är det möjligt, eller kanske snarare rimligt, att en gammal människa ska bo kvar i sitt hem? För där borde gränsen istället gå - så länge det är rimligt. För efter att ha slitit ett helt liv borde det vara självklart att de äldre inte ska behöva avsluta sina liv i misär utan få den service och trygghet - och, inte minst, umgänge! - som de har rätt till och önskar.

Nästan varje vecka läser vi om människor, ofta är de långt över 90 år, som blankt och känslokallt nekas plats på äldreboende för att de är "för friska".
Och riktigt, riktigt osmakligt blir det - och även detta händer alltför ofta - när myndigheterna, snikna kommuner, skiljer ett äldre par för att den ena parten blivit så pass vårdberoende att han/hon glidit in genom nålsögat till äldreboendet, medan partnern ännu klarar sig något bättre.

Detta är en stor skam för det svenska samhället!