Religion på gott och ont

Religion är och har förmodligen alltid varit en del av samhället. Det är en företeelse som plockar fram såväl det bästa som det sämsta hos de troende.
Det finns många exempel på nästan ändlös humanism bland religiösa grupper; eldsjälar i små svenska församlingar som jobbar oförtröttligt med insamlingar för att hjälpa fattiga och utsatta barn i Östeuropa, Calcuttas ängel Moder Teresa, den fromme hindun Mahatma Gandhi. Det finns så klart fler exempel.
(Det är förstås möjligt, det vet man ju inte, att alla dessa människor hade gjort precis likadant även om de inte varit troende.)

Den andra sidan av saken innehåller tyvärr minst lika många exempel. Från kristendomens mörka förflutna kan man bara nämna ohyggligheter som den spanska inkvisitionen, förföljelserna mot kättarna och häxprocesserna.
I islamiska länder, idag, år 2008, stenas kvinnor för att de låtit sig bli våldtagna. De förvägras vanliga mänskliga rättigheter som skolgång, rösträtt och möjligheten att fritt röra sig ute på gator och torg utan att vira ett lakan om ansiktet.

Konflikter mellan olika religioner har förföljt människan genom historien. I modern tid kan nämnas som exempel Balkankriget, terrorns årtionden i Nordirland, de ständiga skärmytslingarna mellan Indien och Pakistan, samt den till synes olösliga konflikten i Mellanöstern.
Dessa konflikter handlar dock om mycket mer än religion, nämligen om makt och pengar. Stridigheterna i Nordirland gällde således inte vilken tro människorna skulle ha, utan det faktum att de protestantiska grupperna var en liten styrande elit (en position de skaffat sig under 1800-talet, när de anlände från England och Skottland).
Icke desto mindre finns religionen och religiösa dogmer med i bilden, och det är detta som är det mest ofattbara och stupida. Det borde aldrig någonsin kunna bli en konflikt mellan två människor, två stater eller två folk om religion. För religion är, och måste få vara, något personligt. Om du låter mig ha min tro, så låter jag dig ha din. Det är egentligen inte svårare än så.

Men samtidigt, om din dotter gärna vill slänga ifrån sig lakanet hon tvingas ha runt ansiktet, och om hon vill inleda ett kärleksförhållande med min son, så måste du låta henne göra det. För det är hennes ensak, ingen annans!

Kajsa ska vara blond!

Jag är upprörd.
Ser en bild på Metro av Kajsa Bergkvist, i samband med artikeln om att hon lämnar sitt jobb på Carnegie efter bara två månader. En bild på Kajsa... och där tittar en mörkhårig tjej på mig!
Jo, jag kan se i ansiktet att det faktiskt är Kajsa, vår före detta höjdhopparhjältinna. Men, för helvete... hon ska vara blond! (Kan det möjligen vara så att hon rekommenderades att bli mörkhårig för att passa in på skumraskföretaget Carnegie...? Nej, det var ett skämt.)

Missförstå mig inte, jag har inget emot mörkhåriga kvinnor, inte alls. Ta bara Alicia Keys, till exempel. Klart hon ska vara svarthårig, allt annat vore förskräckligt.
Men Kajsa ska vara blond. Liksom Jessica Almenäs.
Nu har jag rutit klart för idag.

Tid för ide

Visst hade det varit skönt att bara kura ihop sig i en varm vrå och låta de närmaste fyra månaderna fortgå för sig själv där ute. Men jakten på det nödvändiga levebrödet tillåter oss inte att undkomma vintern så lätt.
Klädd i mössa och vantar (ja, och allt det vanliga förstås) stävar man iväg till jobbet på mornarna.
Inte särskilt sexigt, kanske, detta överdimensionerade klädbylte. Men sexig får man vara på sommarhalvåret. Vintern ska bara överlevas.

94:e minuten!!!

Neej! skrek jag, när jag slog på text-TV (jag anser mig inte längre ha råd med Canal +), när jag trodde att matchen var slut; visste ju att Villa haft ledningen både med 1-0 och med 2-1. Nu stod där 2-2, Everton hade gjort ett sent mål.
Jaha, tänkte jag. Då ger vi bort en match på övertid IGEN. Det har liksom hänt förut...
Och så, framför mina ögon, blinkar text-TV-skärmen till och det kommer upp: 2-3. Villa har mirakulöst tagit ledningen ännu en gång. Men blås av då! vrålar jag i soffan. Och domaren blåser av.
Vilken dramatik!

Tidig Lucia - och röd opposition?

Igår var det söndag - söndagen före Lucia, för att vara exakt. Luciadagen infaller ju den 13:e, nu på lördag.
Ändå är dagens tidning full av bilder och texter från Luciakröning på varje liten ort.
Varför? Varför kröna Lucia nästan en vecka för tidigt? I så fall behöver vi ju inte vänta till den 24:e med att fira jul. Vi kan ju ta det den 18:e!

Den politiska oppositionen har tråcklat ihop sig för att bilda ett alternativ till sittande regering - efter modell av just denna regering. Ska det fungera två gånger, tro?
Intressant att vänsterpartiet ingår. Kan bara hoppas att Lars Ohly inte tvingades sälja hela sin själ för att få vara med och leka. Det tramsiga EU-motståndet kan han gott ge upp, men det är viktigt att han får vara med och bestämma den ekonomiska politiken. Det är den som är skillnaden mellan höger och vänster.
Och Mona Sahlin och miljöpartisterna är ju egentligen inget annat än reservborgare...

Den dagliga skärselden

Mat. Tre gånger om dagen kräver våra kroppar intag av näring (och allt annat skräp som finns i våra födoämnen). Detta är vardagens största förbannelse.

Missförstå mig inte. Jag tycker om mat. Och jag tycker om att umgås med familj och vänner vid matbordet, dricka något gott till maten och ta sin tid där.

MEN...
innan man kan sätta sig till bords och avnjuta vad som där finns, så tvingas man gå igenom en skärseld av beslut och handlingar; maten ska lagas till, och dessförinnan ska den inhandlas. (Efter maten ska det diskas, men det är en petitess i sammanhanget.)
Innan maten kan lagas till, ja innan den ens kan inhandlas, så måste man genom det där första, fruktansvärt jobbiga steget: fatta beslut om vad man ska äta. Tre gånger om dagen, sju dagar i veckan, 52 veckor om året måste man komma på något. Och det är skitjobbigt!

När jag bodde i Östasien för cirka tio år sedan löste jag det problemet, eller huvuddelen av det nämligen middagsmålet, på ett mycket... praktiskt sätt.
Jag hade fem matställen i närheten av min arbetsplats. Varje måndag gick jag till ett av dem och åt en speciell maträtt, varje tisdag åt jag en annan speciell rätt på ett annat matställe, och så vidare. Underbart!
Men här "hemma" går inte det, för man kan inte lita på att samma ställe serverar samma maträtt samma veckodag. Dessutom är det mycket dyrare att äta ute här. Suck.

Ljus i mörkret

Kära dagbok... förlåt, blogg.
Det är tre veckor kvar till jul. Det är mörkt när man går upp, mörkt när man åker till jobbet och mörkt när man kommer hem. En gång i veckan - på helgen - får man ta en runda i trädgården och se om den finns kvar.
Men... vi har åtminstone klarat av Det Lilla Helvetet, den period som infaller från mitten av oktober fram till första advent. Nu har vi några glada veckor framför oss med ljus, Lucia, tomten och ledighet! Sen, den 7 januari, börjar Det Stora Helvetet, som varar fram till i slutet av mars, början av april någonting. Men det talar vi inte om nu.
Fast jag tycker det borde vara en mänsklig rättighet, åtminstone om man bor i denna fördömda del av världen, att få sova till halvåtta, minst.
På lördag ska jag dricka glögg och äta något gott... ja, på tal om mat, imorgon tänker jag utgjuta mig på denna blogg om vardagslivets största plåga: Mat.